AnnaIda

Jag har en speciellt känsla i magen, och jag gillar den.
Det har varit väldigt upp och ned att vara ifrån M ett antal veckor och lika upp och ned att träffas igen.
Men det där lilla pirret i magen skvallrar ändå om att trots all skit så finns det något som är värt att kämpas för.
Vi närmar oss sju år tillsammans, är inte det rätt sjukt? Sju år, av tjugotre, nästan en trejdedel av våra liv
Ibland slås jag också av längtan efter att leva resten av livet tillsammans i ett litet hus vid vattnet någonstans och med små barnasteg omkring oss.
Är inte det något av det bästa livet kan erbjuda oss?
Att se sig själv och sin andra hälft i någon annan?



Vad jag egentligen ville få fram är att jag är otroligt lycklig och jag älskar Marcus så innerligt mycket.


/A

Vi har gått igenom mycket tillsammans du och jag <3