AnnaIda

Begravningen var i fredags 14.00.
Jag hann inte mer än in i kyrkan för att se alla blommor och kistan längst fram innan jag fick både en klump i magen och halsen. Sen direkt när kyrkklockorna slog och de satte igång musiken då började tårarna rinna.
En stund kändes det så svårt att jag tänkte gå ut ur kyrkan, det gjorde jag såklart aldrig, jag hade ångrat mig en livstid då.
Våran kusin Tommy spelade Time to say goodbye(med Andrea Bocelli & Sarah Brightman), en liten bit in på begravningen, på sin klarinett och då fanns det nog inte ett öga som var torrt. Det var fint att han spelade och jag avundas han styrka att han klarade det så bra. Jag vet att morfar(/farfar) gillade det, han var stolt över Tommy och hans spelande.
Jag hade otroligt svårt att titta på kistan, jag kunde inte riktigt, jag ville väl inte inse att morfars kropp faktiskt låg där och försökte intala mig själv många gånger att morfar faktiskt inte fanns kvar där utan finns på något mycket finare ställe.
Prästen pratade lite smått om morfar och om hans liv. Att han var en hårt arbetande man med stor släkt och att han älskade att spela på sitt dragspel, som han nu spelar för änglarna. 
Kantorn spelade Drömmen Om Elin medans vi alla hade varsin ros och lade på kistan.
Så nära men ändå så himla långt bort.

Efter själva begravningen åt vi landgång och sedan kaffe och kaka i församlingshemmmet.
Det var skönt att få prata lite med all släkt och mammas kusin berättade en historia om morfar som var så typiskt honom.
Det är fint att veta att han var otroligt omtyckt av många. Det var svårt att tycka illa om honom även om han var en bestämd man.

Efter fikat kilade vi tillbaka för att kika på graven, där han nu ligger tillsammans med mormor och vi kikade på alla vackra blommor han fått.

Jag trodde att begravningen skulle kännas som ett sista farväl och att det skulle kännas bra efter.
För mig känns det mer som på återseende, men samtidigt känns det otroligt svårt igen.
Jag känner den där tomheten i hjärtat igen som bara bultar och tårarna som bränner bakom ögonlocken.


Ju mer tiden går och ju mer jag tänker desto mer inser jag vad både han och mormor har betytt i mitt liv.
Jag känner av ett stort fotspår som dom lämnat efter sig som ingen någonsin kan fylla upp och som alltid finns där.
Den enda trösten i allt det här är att dom nu får vara tillsammans igen, den tanken är fin medans allt annat känns tungt.


Jag och mamma var uppe till hans lägenhet och lämnade lite kartonger.
Det kändes konstigt att han inte kom och mötte upp oss i hallen och blev glad åt ett besök.
Istället luktade lägenheten instängd och allting låg i princip orört och stilla.


Jag hoppas du har frid nu morfar. Här nere hos oss är det tomt och jäkligt ett tag till innan allt lagt sig till rätta och vi vant oss med tomrummet du lämnade efter dig . . .