AnnaIda

Det finns dagar så man bara vill krypa upp i en varm famn och bli omhållen och kliad i håret, sådant som gör att allt onda och jobbiga försvinner för en stund. Att man får känna sig liten och ynklig samtidigt som man känner sig trygg.

Jag är lycklig och trivs otroligt mycket med mitt liv här i Borås, hade inte kunnat önska mig att det skulle kännas så här hemma som det gör, plus alla toppenvänner som gör livet underbart. Skolan som verkligen känns rätt även om vissa saker har varit överskattade.


...men ibland kommer allt det dära jobbiga i kapp en igen.

Snart är det dags att flytta hem till Degerfors/Kristinehamn över sommaren, och det ska bli himla fint att spendera sommaren med familjen och mina älskade vänner där.

Men... det blir min första sommar utan morfar, det kommer kännas mer påtagligt när man är där, här kan jag mer låtsas eller glömma bort för en stund, men i Degerfors måste jag inse sanningen.
Att det ska vara så attans svårt, jag känner mig fortfarande konstig sen drömmen jag hade om morfar häromdagen.

Jag börjar tvivla på min egen kapacitet att ta mig genom det här.
Jag trodde att tårarna skulle förvandla sig till vackra minnen så som med mormor, men jag antar att jag inte gett det tillräckligt med tid.
Det är inte så att han inte är värd mina tårar, för det är han verkligen, det är mer att jag vill minnas honom med glädje.

Både mormor och morfar var stora förebilder för mig, jag inser det mer och mer för varje dag.
Ibland önskar jag att de kunde komma och titta till mig, så att jag vet att dom har det bra.
Att alla konstiga drömmar istället skulle vara fina drömmar och minnen från dem, kanske en dag, de har väl fullt upp att ta igen tiden de varit ifrån varandra där uppe nu . . .


Jag glömmer aldrig den sista kramen jag fick av morfar