AnnaIda

Eftersom älskade Björkan inte följde med idag, så tog jag hennes tid, vilket betydde att jag fick komma in två timmar tidigare och slapp vara nervös ytterligare två timmar.
Måste erkänna att när vi diskuterat och han kopierat upp den storlek han tyckte så kände jag stor ångest. Den såg ut att kunna täcka hela min rygg och det ville jag ju inte.

Han ritade om det vi diskuterat tidigare och när det var dags att placera den på kroppen och jag fick kika efter i spegeln så fick jag panik! Bad honom att flytta ned den lite, kollade igen - ångest. Placeringen var dock bra.

Sen var tog han på sig sina handskar och skulle egentligen till att sätta igång precis när jag bad honom göra den mindre, en låång tysnad uppstod och tillslut så sa han javisst, om det verkligen var det jag ville.
Jag hörde på honom att han verkligen inte ville göra den mindre men jag valde att lita på magkänslan och den sa mig att den var alldeles för stor. Så han gick tillbaka och gjorde den något mindre, egentligen inte alls mycket mindre men när jag fick kika i spegeln kändes det mycket bättre.

Så då fick han äntligen sätta igång, när han gjort tre-fyra streck så kände jag ångest igen, då ångrade jag mig och tänkte att jag var en idiot som skulle tatuera mig på ryggen, men jag hade inget val än att låta det fortgå.
En timme tog den och det gick riktigt bra förutom att stolen var obekväm och jag satt precis bredvid dörren och höll på att frysa ihjäl, jag skakade till och med. Jag var förvånad över att det inte gjorde så ont, jag tror tamejtusan att den lilla puman jag har var värre.

Nu när jag kommit hem och har bekantat mig lite med den så känns den riktigt bra, magkänslan är fin och jag är riktigt stolt över den.
Tatueraren var över förväntan och den blev nästan precis som bokmärket, förutom storlek och att vi ändrat om lite i själv bilden och sådär. Grymt resultat och han ska ha mycket beröm.
Det märkes på honom att han var nöjd över den själv, för han tog flera bilder på den efteråt.



Jag försökte tänka på mormor och morfar under hela tiden, men jag tänkte även på min älskade vän som inte var med mig idag. Jag vet att hon var med i tankarna och att jag var med henne också, det kändes bra.
Man vet aldrig hur dagarna ska se ut och man får ta varje tillfälle som det är. Det här blev inte som tänkt, men tatueringen kommer ändå betyda mycket även när det gäller vår vänskap, även om hon inte var med och det inte blev som det var tänkt att det skulle bli.


Det känns riktigt fint att ha gjort tatueringen, som jag velat göra under väldigt många år.
Det är tråkigt att jag har gjort den eftersom det betyder att det fattas två otroligt viktiga och älskade människor i mitt liv, men det kanske kan bli något lättare att leva med saknaden och sorgen när jag varje dag bär med mig deras minne på min kropp.
Jag älskar min mormor och morfar sjukt mycket och jag hoppas att de nånstans ser mig här nere på jorden och att de är stolta över den jag blivit och att de ser tatueringen som en bra sak och ett bevis på att jag beundrat dem och att jag saknar dem av hela mitt hjärta. Förmodligen hade de inte gillat den om de hade varit i livet, men det här är mitt sätt att ta ett steg vidare i livet utan dem.
På något vis önskar jag att den hade gjort ondare än den gjorde, för den smärta jag känner över att dagarna går utan dem går inte att jämföras med något annat. Jag kan verkligen känna det där stora hålet i hjärtat efter dem.
De finns såklart alltid kvar i hjärtat, men hålet efter deras fysiska närvaro kommer aldrig kunna fyllas igen, aldrig någonsin.



Jag kommer att lägga upp bild så småningom, just nu är den inplastad och röd.
Vill bekanta mig lite med den själv och sådär först innan jag medger världen den.



Idag känner jag mycket kärlek i mitt hjärta, på många sätt.


/A