process



Mitt hjärta har börjat skena och bete sig underligt igen, jag tror det är någon slags ångest, jag har tänkt mer och mer på det och det kommer alltid vid tillfällen då jag inte mår helt hundra och har haft mycket i huvudet. Jag tror det kan vara någon slags panikångest, för känslan i kroppen säger att jag bara vill skrika och att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.

Kanske är det normala beteenden när det handlar om svåra tider, tider då man förlorat någon som stod en nära.

Både igår och idag har jag varit sjukt trött, som om ögonlocken bara velat falla ned.
Jag sov igår och jag har sovit idag, jag behövde det.

Jag tror att det är alla tårar, alla beslut som skulle fattas och alla tanknar som flög runt som en orkan i mitt sinne.
Hjärtat gör ont och det river upp gamla sår.


2009 kommer jag inte minnas med glädje, alls.
Trots att det hänt så många fina saker detta året som är värt att sparas i minnet så tar alla tråkiga saker över.
Jag har nu förlorat min morfar och kissen, min följeslagare sedan fjorton år, varit med om grejer i familjen som jag allra helst hade velat inte skulle ske och en hel del annat.

Jag är rädd över vad som komma skall, än är inte det här skitåret slut och jag är rädd att det finns mer bakom knuten, beredd att hoppa på mig eller oss utan förvarning.
Man ska väl inte tänka så antar jag men det är svårt att i all nedgång se allt fint också.


Jag hade aldrig tagit mig genom detta om det inte vore för vissa vänner som verkligen bevisat att de är värda att kallas just vänner. Eller utan min andra hälft Marcus som tar mig genom allt svart på ett kärleksfullt sätt.
Jag skulle vilja sända alla en stor jäkla bamsing till kram för alla uppiggande sms, eller, till och med för smsen som bara varit ärliga, rakt från hjärtat. Eller att ni bara tagit er tid att fråga hur jag mår, även om ni egentligen är trötta på att höra.

Det finns vissa vänner jag verkligen kommer hålla hårt i, och till er andra har jag inte mycket mer att säga än att en vän ställer upp i alla väder, villkorslöst och inte bara när det passar för er.


Nu ska jag inte vara så bitter mer.
Jag ska göra som jag gjorde imorse, dra igång en varm dusch och sätta mig ned på golvet en stund.
Vattnets som rinner ner blir som terapi, de rinner i takt med tårarna och det finns inget skönare än att se dem försvinna ner i avloppet. Tårarna kommer ta slut och det är en process som gör det hela snabbare. Min följeslagare kommer aldrig mer finnas vid min sida, men i mitt hjärta finns hon för alltid och jag kommer skratta åt hennes galna upptåg mer än en gång och minnas henne med sådan glädje och värme. Tänk ändå, jag fick fjorton år med henne, det är nästan inte klokt.


Efter min lilla egenstund så ska jag rycka upp mig och lägga ansiktsmask, fixa naglar och annat tjejig och fixigt för att bli lite vacker inför imorgon, då vi tjejer ska fira Zandras 20-års dag (som visserligen var för över en månad sen) med middag och gott sällskap. Kvällen kommer bli fin, och en kväll med massa fina tjejer, det är precis vad jag behöver <3



/A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback