sov så gott älskade vännen.



Om en liten stund, troligtvis har jag inte publicerat det här än då. Vid 11.15 så somnar hon in, min älskade, älskade kisse.
Även om det verkligen gör ont i mig att veta det så känner jag mig lugn, jag vet att det är för hennes eget bästa och jag vet också att hon levt ett långt och väldigt lyckligt liv tillsammans med oss.
Men att förlora i särklass den bästa vän man någonsin haft, det går inte att förklara, hon har alltid varit en del av mig.

Vi har varit oskiljaktiga sedan jag var nio år.
Hon har träffat alla mina riktiga pojkvänner, hon har funnits där när det tagit slut och man önskade att man inte ville finnas mer. Hon fanns där när mormor gick bort.
Hon har varit med vid många avgöranden i mitt liv.

Alltid med samma charm och med samma lugna inverkan på mig. Hon har funnits där utan att kräva något tillbaka, mer än lite kliande bakom örat, vilket jag njutit av lika mycket som hon.

Tänk att nära hela världen rasat, så gosade man ner sig i hennes päls, hennes spinnande som var som en vaggvisa för ett sömnlöst barn. Att se in i de där stora mörka ögonen och veta att den där individen lämnar aldrig min sida. Hon dömer inte mig för mina val eller felsteg, hon älskar mig villkorslöst och allt hon egentligen begär är att jag ska älska henne på samma vis.

Jag har aldrig kunna tänka på den här dagen, jag har vetat att den någon gång skulle komma, men att veta att man ska förlora en del av sig själv är inte lätt. Jag är tacksam för att jag faktiskt fått fjorton riktigt underbara år med denna lilla dam, och det speciella band vi haft mellan oss.
Jag har haft katt tidigare och jag har en katt kvar, men det band som Missie och jag har mellan oss kan ingen förklara, verkligen ingen. Jag kan inte se vad som rör sig i hennes huvud och jag har många gånger undrat vad hon tänkt på, men att ändå kunna se så djupt in i hennes ögon och hjärta, det får jag nog aldrig igen uppleva med ett djur.

Tänk att hon aldrig igen kommer nedspringandes i trappen när jag kommer genom ytterdörren. Eller att hon aldrig mer sitter utanför sovrumsdörren på morgonen för att vänta på att jag ska vakna och släppa in henne. Eller alla de gånger hon smitit in och gömt sig när jag borstat tänderna i hopp om att hon ska få stanna i sängen över natten.
Sedan jag fick min allergi så är gångerna få som hon får ligga och sova hos mig under natten, men den sista natten i Degerfors nu så fick hon det, och jag är glad att det är det minnet som ligger närmst.

Eller när hon sitter bredvid på stolen när jag äter frukost, eller middag, eller när vi äter vad som helst. Alltid väluppfostrad om hon satt på bordet räckte det att säga gå ned så hoppade hon ned på stolen brevid.
Eller alla gånger hon lurat av Marcus sin skinka på smörgåsen, eller varför inte alla gånger hon hunnit sno choklad eller godis innan man hunnit få in den helt i munnen.

Hur tokig hon var i räkor, och att hon efter nio år fortfarande inte kom överrens med Alfonz (andra katten). Hon var rädd att han skulle ta hennes plats hos mig.

Av egoistiska skäl vill jag att hon aldrig ska lämna min sida, men jag vet att det är för hennes bästa och att hon slipper lida.

Jag drömde om morfar i natt, jag har inte gjort det en enda gång sedan han gick bort. Jag tar det nu som ett tecken på att han kommer ta hand om min lilla misse där uppe i himlen. Han tyckte mycket om henne han också.


Jag kommer aldrig glömma och jag kommer verkligen sakna den där värmen och lugnet hon gav mig varenda gång hon såg på mig, eller alla hennes knasiga beteenden som man bara kunde skratta åt.
Hon var inte dum den där kissen, hon var tvärtom alldeles för smart. Hon visste precis hur hon skulle linda in mig för att få vad hon ville ha, och jag visste också om det och lät henne med glädje göra det.








Sov så gott älskade, älskade kissen, det kommer bli ett långt och tomt liv utan dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback