AnnaIda

Sommarlovet är inlett och regnet verkar vara här för att stanna.
De senaste dagarnas ensamhet har fått mig att tänka, att gå tillbaka lite i huvudet och ta vid där stressen tidigare satte in och stötte bort tankarna.
Ibland saknar jag mormor och morfar så otroligt mycket, och alla känslor är ibland så himla svårt att hålla reda på i huvudet. M sa häromdagen att han önskade att han hade träffat mormor, jag önskar det lika innerligt.
Det är otroligt svårt att gå vidare i livet och känna att man har ett stort hål inom sig, och samtidigt veta att ingen kan fylla det hålet.
Det är nio år sedan i år som mormor lämnade oss och ett och ett halvt år utan morfar. Med tiden lär jag mig att leva med saknaden och den där värken i hjärtat blir lättare att hantera, men så kommer det tidpunkter då allt kommer till ytan igen. Jag kommer nog aldrig komma ifrån de stunderna och samtidigt vet jag inte om jag vill det.
De två människorna betyder mycket i mitt liv och det vore konstigt om det inte fortfarande påverkade mig lika hårt att de inte får följa mig på min resa genom livet. De är värda alla mina tårar, varenda en av dem. . .

Jag får gå rakryggad och stolt över att istället bära mig mig deras egenskaper, mormors envishet och sykunskaper och morfars otroliga tecknartalang, det är inte så lite att vara stolt över minsann. Den här sommaren ska jag också försöka att hedra morfars musikaliska sida genom att visa att jag också delar det intresset.




Ni saknas hos mig, men på något vis så vet jag att ni ändå alltid är med mig i vad jag än gör.