AnnaIda

Regnet öser ned utanför fönstren och Borås visar sig inte från sin bästa sida.
Klockan är bara nio denna lördagskväll och jag har bäddat ned mig med datorn i sängen.
M och hans två vänner är ute nånstans, jag kände för att stanna kvar hemma. Jag vill inte känna mig som den där efterhängsna flickvännen.



Jag har haft ett par otroligt dåliga dagar med många tårar och en kropp som känns som att den går sönder. Som att något sakta äter mig inifrån. Jag kan nästan närmst beskriva det med att jag går som i en dimma, dagarna bara går och går och som att det känns som att jag inte lever mitt liv, som att jag bara ser på när dagarna försvinner.
Det snurrar många tankar i mitt huvud, tyvärr alldeles för många av den mindre bra sorten.
Jag vet egentligen varken ut eller in längre om någonting alls.


Jag känner mig väldigt ensam. Jag har hela livet känt mig osynlig och jag har väl heller egentligen aldrig gjort något för att synas. Nu känns det ibland som att jag står och skriker i en folksamling men att ingen varken hör eller ser mig. Det är en konstig känsla.


Jag vet inte längre om jag lever mitt liv för att jag måste eller för att det är det jag egentligen vill. Är jag rädd för att leva det annorlunda? Ibland känns det som att jag hade velat starta om, så där som man kan göra i tvspel när det går för dåligt, att man bara börjar ett nytt spel från bana ett. Jag vet att det knappast är möjligt, jag vet inte heller om jag hade gjort så mycket annorlunda om jag hade levt om mitt liv. Jag vet att om jag hade fått välja om vissa saker så hade jag inte stått här idag. Jag har trotsallt allt jag behöver och vill ha i mitt liv, jag hade nog bara velat haft det annorlunda.



Jag önskar att du någongång lyssnade på mig, Det jag har att säga. 


/A