AnnaIda

När klockan ringde vid sjusnåret i morse kom jag inte ur sängen, jag mådde riktigt illa. Jag tror att det är allting som jag inte riktigt kunnat ta in som visar sig fysiskt. Inte nog med oron och väntan, igår fick jag reda på att min närmsta barndomsväns mamma somnade in under onsdagen. Det känns så overkligt, jag tror inte hon hann bli femtio ens. Det är orättvist, unga människor ska inte lämna oss så tidigt.

Jag börjar sakta inse att livet verkligen är skört, vi kan inte ta någon för given. Livet är bara någonting vi har fått till låns och ingenting någon av oss får behålla, vissa lite längre än andra dock.

Ska jag vara helt ärlig så känns det som att jag lever i en mardröm just nu, både imorse och igår morse så trodde jag att jag bara drömt allting, det känns så himla overkligt alltihop. Jag kommer att vara stark för M, jag vet att jag klarar det och jag kommer att försöka att inte ta ut någonting i förskott nu, utan vänta in det som väntar. När beskedet kommer, det är då vi får ta ställning. Jag hoppas fortfarande innerligt att det visar sig att det inte är någonting. Det är en otroligt lång väntan och det är något jag är livrädd inför. Men som sagt, vi får ta det när det kommer...


I helgen skulle vi ha firat våran åttonde årsdag tillsammans, M hade bokat bord på Oliven och allt. Men vi bestämde igår att vi inte ska fira den, jag vill inte det. Jag vill inte tvingas försöka ha en bra dag när tankarna är lång härifrån. Så...vi bestämde att vi åker hem över helgen, vi åker till Kristinehamn och spenderar helgen hos Marcus familj, det är där vi behövs som mest just nu. Jag vet att det är det M behöver som mest nu också. Våran dag får vi fira någon annan gång.



/A