AnnaIda

Jag hade svårt att sova i natt, men för en gångsskull så brydde jag mig inte så mycket om det.
Jag tittade på ett par avsnitt från säsong två av Satc och jag låg där i våran stora säng ensam med ett riktigt fånigt leende på läpparna.

Kärlek är allt annat än lätt, och speciellt när man varit ett par så pass länge att man kan varandra utan och innan och den där nyförälskelsen sen länge dragit sig tillbaka. Det krävs mycket energi från båda håll och det kanske inte alltid är så lätt att visa den uppskattning man bör.
Det som ändå gör det hela värt det, det är att jag faktiskt har möjlighet att emellanåt känna den där pirrande nyförälskelsen och fjärilarna i magen även efter åtta år.

Det är galet när jag tänker på det, åtta år. Åtta underbara år med Marcus och det kan nog inte kännas mer rätt än så. Vi har våra upp- och nedgångar, och dessväre fler av de nedåtgående men det är också det vi måste jobba på och jag tror att vi äntligen har kommit till den insikten båda två.

För tänk, denna vecka har varit som på rosa fluffiga moln, vi har kramats och pussats sådär töntigt och inte velat släppa taget om varandra och det är ju hundramiljoner gånger bättre än att vara sura på varandra för små världsliga ting. För visst är väl ändå kärleken störst av allt?

Marcus har sagt många fina saker till mig under veckans gång och det är nog därför jag har det där fåniga leendet på läpparna, så länge jag vet att det är varandra vi ser oss med i framtiden så kommer vi att fixa allt.
Det låter som en klyscha men jag känner mig inte hel utan honom, varje gång jag är ensam hemma så känns det som att en del av mig är borta. Mind hand passar bäst i din, vi är som skapta för varandra.


Jag längtar efter saker jag aldrig trodde jag skulle längta efter för ett par år sedan.

Du är mitt allt, den största kärleken av dem alla.
Du är värd att dö för.
♥

/A