AnnaIda

Marcus är utan att överdriva helt klart bäst.
Vi kröp ned i sängen tillsammans igår och varken han eller jag kunde somna på direkten.
Jag är väl inte förvånad över att jag inte kunde det men han brukar somna så fort huvudet landar på kudden, ibland tror jag till och med att han somnar på väg ned.

I alla fall, efter några timmars försök att somna så orkade jag inte mer, flyttade över mig till soffan och bröt ihop. Det fanns ingen hejd på tårarna. En stund senare kommer Marcus ut och sätter sig bredvid och håller om mig. Han är lika hjälplös som jag och han kunde egentligen inte säga något för att göra det bättre men ändå så satt han där med mig, mitt i natten, fast han skulle upp tidigt.
Tillslut fick han med mig in till sovrummet och sängen igen i ett försök att få mig att somna. 
Han kliande mig i håret och på ryggen sådär mysigt ända fram till att jag somnade, och jag somnade nog inte på en timme. Han är min klippa!


Jag blir så ledsen och frustrerad och tyvärr går det ut över honom. Den här veckan har han spenderat ett par nätter ensam i sängen medan jag försökt somna i soffan.

Igår kände jag för första gången på många, många år att jag aldrig tidigare mått så himla dåligt.
Det är psykiskt jobbigt att inte sova, det blir fysiskt jobbigt för att jag är trött hela tiden och får huvudvärk. Jag orkar inte med ett socialt liv och ännu mindre har jag lust att ta mig iväg och träna fast jag egentligen tycker det är så himla roligt. Men det är inte roligt när jag har huvudvärk eller är som en zombie. Det är heller inte roligt att jag skäms så över hyn att jag inte vill visa mig där svettig med smink som inte täcker längre.
Min hy är så jäkla crappy att jag inte ens vill se mig i spegeln och ännu mindre vill jag att någon annan tittar på mig. Jag känner inte igen känslan och maktlösheten. Det känns som jag testat det mesta nu.
Allt blir ju såklart en enda ond cirkel, hyn är säkert dålig för att jag inte sover ut ordentligt någon gång och jag sover dåligt för att jag mår dåligt över hyn. Men vart i cirkeln ska jag börja?


Ibland skrattar jag bara åt det. Det känns som att jag sov ut ordentligt som tonåring och fram tills för ett par år sedan. För nu sover jag knappt alls. Jag vet inte om det kanske beror på att jag inte behöver tio timmars sömn, men fem känns då alldeles för litet.
Jag ska försöka ta tag i det till veckan, om jag hinner med innan jag åker till Lena, annars får det bli veckan efter.
Kila iväg och prata med någon på vårdcentralen om vad som kan hjälpa mig.
Jag har alltid trott att jag har kunnat klara ut problem på egen hand, men jag märker nu att det inte längre är hållbart.



Tack för att du finns M, du är bäst! ♥