AnnaIda

Jag kommer att fara hem två helger i rad nu framöver.
Elin fyller år och jag har länge lovat att komma på hennes maskeradsfest och det är något jag verkligen ser framemot! Den går av stapeln om tre veckor.

Men, även nästa helg blir det en tur hemåt.

Jag vet inte om jag delat med mig av det här tidigare.
När morfar gick bort för ett och ett halvt år sedan så kom det upp till ytan att mamma och hennes syskon hade en storebror som de aldrig tidigare vetat om (Han har inte samma mamma som dem).

Min morbror och hans familj har träffat denne man ett par gånger och nu är det dags för alla vi andra att få träffa honom och en av hans söner.

Även om det skrämmer mig lite så känns det spännande. Jag har sett foton på honom och att han är morfars son är det inget tvivel om. Det jag egentligen är mest "rädd" för är att massa känslor ska välla upp inom mig när jag träffar honom, då han är väldigt lik morfar och det lilla jag sett så syns det till och med på kroppspråket.

Det gör mig ledsen att morfar burit en sådan hemlighet genom sextio år.
Det känns också lite som att vi inte respekterar hans vilja längre, men jag tror nog på något litet vis att han kommer vara med oss den kvällen och glädja sig åt att vi inte ser honom annorlunda för att han hade ett barn tidigare och att vi accepterar honom som familjemedlem ändå.
Det som är synd är att det finns många frågetecken kring allt som vi aldrig kan få svar på.


När jag ändå är inne på morfar.
Jag kan nästan svära på att jag hörde honom nynna en natt.
Jag vaknade av att en man nynnande och hur mycket jag än försökte inbilla mig att det var nån granne som tittade på tv eller att jag drömt det så finns det ingen logisk förklaring till det - det var knäpptyst i huset.
Istället så ser jag det som att morfar satt där uppe i himlen och spelade på sitt dragspel och tänkte på oss. Jag tror nynnandet var hans sätt att säga hej och att visa att han finns med mig även om det inte är fysiskt.


Ibland kan jag tänka att jag är tokig, men jag tror att i sorg och saknad kan sådana saker ge en tröst.
För jag kan inte riktigt acceptera att en person bara försvinner ur ens liv sådär. Jag skulle ge allt för att få "prata" med mormor och morfar en sista gång, och även om jag gör det genom mina tankar nästan varje dag så vet jag inte om de hör mig, men det känns ändå bra.




/A