AnnaIda

Här sitter jag, klockan sex på morgonen, vaken sedan två timmar tillbaka.
Jag har lämnat av Marcus vid Landvetter och vi ses inte igen förrän om en vecka.
Det känns jobbigt men samtidigt kanske välbehövligt.
Jag sa att jag skulle vänta med att prata ut tills efter resan, men igår kände jag att jag inte orkar mer, jag kan inte hålla inne allt som mitt hjärta burit på och låtsas som ingenting.

Vi hade en bra pratstund och även om vi har svårt att sätta ord på våra känslor så tror jag ändå att jag lyckades få ur mig något vettigt och vi har båda någonting att fundera på i veckan. Jag sa att jag inte sa allting för att vara dum men att det faktiskt är dags för en förändring och framförallt om vi ska kunna fortsätta leva tillsammans resten av våra liv.

Det finns två alternativ för mig, antingen avslutar vi åtta fina år tillsammans medans vi fortfarande har hedern i behåll eller så måste vi ändra hur vi behandlar varandra. Jag sa att jag inte vill slänga bort åtta år på ett sådant vis, att vi måste sluta göra illa varandra genom att fortsätta i gamla spår. Ibland känns det som att vi fortfarande är kvar där vi var för snart åtta år sedan, osäkra och rädda.

Jag vet att jag har mycket jag måste ändra på när det gäller mig själv, att jag inte alltid är den enklaste personen att leva med, jag är fullt medveten om det, men varför är det egentligen så lätt att såra och ta ut allt som är jobbigt på den man älskar som egentligen finns där för att stötta en i allting. Vi gör likadant mot varandra båda två och det blir en ond cirkel.

Jag tror, och hoppas, att detta blir en nystart för oss. Vi har pratat mycket om framtiden och jag ser fram emot att få spendera den tillsammans med honom och är inte beredd att avsluta vårat kapitel här. ♥


Jag älskar dig Marcus, av hela mitt hjärta...

/A