AnnaIda

Jag har en mindre bra kväll nu känner jag. Inombords är det kaos av förvirrade känslor och tankar. Det är nog så att man inte är byggd för för snabba förändringar i livet. Det tar ett tag att komma in i nya vanor och nya mönster - helt klart. Att dessutom bli lämnad ensam ännu en vecka är ju inte direkt något som underlättar.

Jag har svårt att sätta ord på virrvarret inom mig. Jag vet egentligen inte vad det beror på. Jag oroar mig helt klart för hösten, hur det blir med jobb och allt. Dessutom finns det vissa förvirrade känslor vad gällande andra saker också. Något som jag faktiskt inte riktigt trodde på innan.

Något som är ännu svårare är att sätta ord på är andras känslor och tankar. Det är rent av omöjlig. Dock är jag bra på att läsa av andra, många gånger är det bra men lika många är det mindre bra. Jag vet inte hur det är i just det här fallet. Vad gör man när man tror att ord bara är ord utan någon mening? Hur tar man egentligen reda på om det som sägs är sanningen eller om det är den enklaste utvägen? Är vi sådana vanemänniskor att vi hellre är olyckliga och trygga än att försöka våga och finna lyckan? Är vi så dumma? Eller är det rent av så att vi tror på det vi gör så innerligt att något annat inte finns som ens en möjlighet? Frågetecknen är fruktansvärt många ikväll, dessvärre tror jag inte att de kommer att någonsin kunna rätas ut helt och hållet heller. Kanske är det lika bra - vad vet jag?

Vad följer man. Hjärtat och den lilla pirrande känslan eller förnuftet och magen. De säger sällan samma sak och vill ännu mer sällan gå samma väg tillsammans. Hur gör jag för att de båda ska komma överens? Det är nämligen där jag vill hamna, det är då jag tror att jag funnit min livsväg. Så länge jag har både hjärtat och magen med mig i det jag gör - då kommer jag vara trygg i mina beslut.


/A