AnnaIda

Förkylningen försvann lika snabbt som den kom, inte mig helt emot. Jag känner mig helt bra igen förutom en näsa som är lite rinnigare än vanligt - kunde vart värre.

Inom mig bor ett kaos som heter duga, känslor och tankar är i ett enda virrvarr och jag går från att studsa på moln med en pirrande känsla i magen till att känna mig minst på jorden och väldigt, väldigt ensam. Att det dessutom råder ett mindre kaos i lägenheten som jag inte har tid att få ordning på gör inte direkt något för att hjälpa mitt välbefinnande.

Jag har sovit ute på soffan de senaste nätterna, vilket visade sig vare ett ganska bra val. Här ute har jag i alla fall somnat relativt snabbt och sovit ganska så gott. I sovrummet sov jag knappt alls.

Idag tog jag tag i hallen och vardagsrummet direkt när jag kom hem från jobbet. I hallen har jag till och med lagt på mattor, allt för att det ska kännas välkomnande när jag kommer hem om dagarna.
Ur vardagsrummet kastade jag lådor och annat strunt som stått här i en vecka, det är där jag spenderar mest tid om dagarna när jag är hemma eftersom det numer är mitt sovrum också.

Det tredje rummet stänger jag dörren till när helst jag kan för att slippa se alla kartonger överbelamrade med saker och ting. OM det ska bli skönt att M kommer hem till veckan och att ett besök på IKEA (som kund) är inplanerat till lördag. Dags att få ordning ordentligt med skrivbord och allt.

Det ska bli fint att M kommer hem av andra anledningar också. Just nu känns det som att det är jag som har flyttat ensam faktiskt. En känsla som känns väldigt surrealistisk. Det är inte det att jag inte klarar mig ensam, för det har jag fått bevisat för mig att jag faktiskt gör. Det är det att han inte bara är min fästman utan också en av mina allra bästaste vänner, det är tomt utan hans tokerier bredvid mig i soffan. Även om vi kan gnälla på varandra och gå varandra på nerverna ibland. Vår kärlek har många sidor, både bra och dåliga, och vi är nu inne på vårat nionde år tillsammans. Klart att det då känns en aning tomt.


/A