2012-06-14
Jag har haft en ett par riktigt jobbiga dagar, sådana där dagar så jag helst inte kliver ur sängen. Häromdagen kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken på promenaden till jobbet - den kvällen bröt jag ihop i tårar här hemma. Tack och lov för en tröstande famn när jag känner mig otröstlig. Jag lever just nu på sviterna av det nedfallet, har inte riktigt klamrat mig ur det. Det ligger mycket bakom alla dessa tårar, men det som får allt att rinna över är ryggen. Den där förbannade ryggen! Jag har så ont om dagarna att jag inte orkar, jag orkar inte hålla mig på fötter. Varje morgon när jag vaknar och känner att smärtan sitter kvar så vill jag bara gråta, jag vill somna om och inte kliva upp. Jag vet varken ut eller in längre.
Skulle till sjukgymnasten imorgon igen för att gå igenom träningsprogram och jag hade en hel del frågor till henne. Dock har hon ställt in, och jag ska istället få en tid nästa eller nästnästa vecka. JAG ORKAR INTE VÄNTA! Jag behöver komma igång att träna.
Jag lever på längtan efter fyra veckors semester och efter längtan av att Elin ska komma hem. Jag räknar ner varje dag och för varje dag jag kämpar mig igenom är jag en dag närmare. Det är så jag får ta livet för tillfället - en dag i taget och ett steg åt gången.
Det är så jäkla svårt att glädjas över livet och ta tillvara på det just nu. Det är en fasansfull situation jag har just nu. Jag kan inte vara glad åt något för hela tiden har jag den där molande värken som aldrig känns som att den kommer att gå över.
Jag är bitter, riktigt bitter och jag känner att jag måste få vara det ett tag. Jag måste ösa ur mig allt skit så att jag kan tömma mig på all negativ energi. Jag kan inte bara fylla på med den dåliga energin utan att göra mig av med den - det går inte, då går jag under.
Marcus är så himla fantastisk som finns där, som lyssnar på mitt ständiga gnäll och som gör allt för att trösta. Jag kan inte nog beskriva vilken kärlek jag känner för honom, den ligger så djupt i mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom, jag vet verkligen inte det.
/A