Are we human?
Jag kan inte låta bli att förundras över livet. Hur det från en dag till en annan kan ta en helt annan vändning. Hur ett enda litet val kan förändra hela ens framtid på bara några sekunder. Eller val vi väljer att inte ta, att vi låter dem rinna ut i sanden.
Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte hade tagit de där stegen, men hur hade det sett ut annars? Exempelvis, hur hade livet sett ut idag om jag inte hade letat ihjäl mig efter M på dåtidens Lunarstorm, om jag inte hade vågat skicka det där mailet till honom. Det mailet var ändå början då våra tio år som vi nu har bakom oss. Tänkt vad mycket vi missar för att vi inte vågar. Det enda jag hade att förlora i den studen var ju egentligen ingenting, jag hade kunnat få en tom inkorg men istället blev den fylld.
Vi väljer för det mesta hur vårt liv ska se ut. Vi kan faktiskt välja att koncentrera oss på det bra i livet även om vi har ett liv kantat av sorg och kamper. Vi kämpar fortfarande, varje dag, men vi kan välja att ta den kampen starka istället för att låta den dra ned oss.
Jag blir mer och mer övertygad om att saker och ting sker av en mening, hur svårt det än kan vara att se meningen i svåra sjukdomar och nära människors bortgångar. Samtidigt blir man faktiskt påmind om hur skört livet är och hur viktigt det är att inte haka upp sig på småsaker. Vad gör det om hundra år? Ta tillvara på de små stunderna och sug ut energi av det.
Jag behöver påminna mig själv om detta, för jag är sämst på att uppskatta de små sakerna i livet. Allt för ofta obsessar jag över det svåra och jobbiga istället för att se på det som hjälper mig upp. Att jag har världens bästa sambo, att jag har världens vackraste vänner kvar (även om vi bort attans så långt bort från varandra), att jag har en stor fin familj och dessutom en bonusfamilj på Ms sida. Dessutom att vi snart flyttar och får vårat eget. Men det allra bästa är väl egentligen att vi har framtiden för oss och den är bara vår att göra den till vad vi vill. Är inte det en fantastiskt tanke? ♥