Pausade livet lite

 
Efter mitt sista inlägg så rasade något inom mig. Jag vet inte om det var höstens och mörkrets intågande i mitt liv som påverkade mig så negativt. Hösten är en svår tid för mig och har så varit många år. Jag tror det började den dagen för elva år sedan då mormor försvann ur mitt liv och nu efter morfars bortgång så påminns man om saknaden varje år vid hans födelsedag nu i oktober. Det är nog helt enkelt så att hösten för mig är förknippad med mycket sorg och saknad.
 
I alla fall började det hela med att bara ett par dagar efter sjukgymnastbesöket med det bra beskedet så började ryggen värka igen - värre än någonsin. Sedan dess har jag haft ont varje dag. Det var som att allt började om.
På det har jag tappat humöret, livsgnistan och ja -  inget har känts roligt. Jag har gråtit många tårar, jag har tänkt många tankar - ältat och ältat och känt mig som ensammast i världen. Jag vet inte om jag någonsin kom fram till något vettigt som lösning men nu mår jag i alla fall bättre och försöker att fokusera på det bra i mitt liv - Marcus som är min klippa.
Han har svårt när jag är nere och gör oftast det bara ännu värre och tyvärr blev det lika den här gången, fast vi fick prata ordentligt en natt i tårar och där och då tror jag att han förstod. Dagen efter lät han mig vara ledsen och tyst samtidigt som han bara satt bredvid och kramade mig. Det är precis det jag behöver, få vara ifred men känna att jag har någon vid min sida. Jag behöver att han ska förstå att jag kan vara ledsen utan att det är honom det är fel på, att jag behöver mest kärlek när jag faktiskt minst förtjänar det för jag vet att jag kan vara riktigt elak när jag inte mår bra.
 
Ibland är det svårt att sätta ord på vad man känner inombords. Jag har haft svårt att förstå varför jag varit så ledsen när jag har ett bröllop att se fram emot - en dag som kommer var den lyckligaste i mitt liv. Jag har nästan varit arg på mig själv för att jag inte kunnat vara glad inte ens när jag tänkt på det. Men jag tror jag lärt mig att man inte kan tvinga sig själv att vara glad om något trycker över bröstet på mig. Jag måste få vara ledsen för att sedan ta mig ur det och känna glädje igen.
Det som den här gången gjort mig mest ledsen är att ingen annan än M har funnits där, inte ens efter rop på hjälp.
M sa att det nog beror på att andra ser mig som en väldigt stark person, att de inte riktigt tar det på allvar om jag säger att jag är ledsen. Men jag behöver också någon emellanåt, jag behöver också få spy ut allt som finns inom mig även om det är saker som är fjantiga och kanske inte ens ett problem. Jag har inte bara öron utan jag har också ett hjärta som ibland är väldigt ensamt och behöver få höra lite uppskattning.
 
Jag vill inte vara stark för att jag måste, jag vill vara stark för att jag vet att jag har människor som finns där och håller upp mig när allt tynger ned. Det är en tung börda för en enda människa att klara, ibland behöver man någon att luta sig emot - även om jag alltid klarar mig att ta mig igenom det själv.
 
Jag känner att jag pausade livet lite, att jag bara ville krypa ned i ide och inte vakna förrän i vår igen då jag har såå mycket att se fram emot men det är inte rätt. Jag måste leva här och nu och njuta av varje dag. Den här dagen kommer aldrig igen och vill jag verkligen låta dagarna bara passera? Nej.
Det ska bli ändring på det nu. Jag ska göra allt för att rycka upp mig från rötterna som växt fast mig i marken. Jag ska göra sådant som JAG tycker om och inte bara driva med strömmen.
/A

Kommentarer
Emelie Ragén säger:

Åh som jag känner igen mig själv i det du skriver Anna! Det gör mig verkligen ledsen att läsa att du inte haft någon mer än M som funnits där för dig...:( Men jag känner mycket väl igen mig själv när det gäller även det tyvärr. Synd att ni inte bor i stan längre, då hade vi kunnat ta en fika eller nåt och bara snackat massa strunt. :) Kram på dig!

Svar: Tack söta!Jag tror att det är så ibland i livet och det kanske också är bra att lära sig vilka som är ens riktiga vänner. Man har nog hellre få nära än många som inte finns när man behöver. Men visst är det lika tråkigt för det...

Vi kan allt ta en fika ändå nångång tycker jag, inte direkt långt till Khamn ;)
Dessutom kanske vi flyttar dit i framtiden, vem vet ;)

Är allt bra med dig?
Kram!
AnnaIda

2012-11-09 | 02:02:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback