AnnaIda

 

 

Sömnen vittnar med sin frånvaro, ansiktet skvallrar om tunga nätter, ögonen är öppna men ser inte, hjärtat är varmt men känner inte, benen bär mig av någon kraft jag inte vet vart den kommer ifrån för nu vet jag verkligen inte längre vartifrån jag ska hitta styrka mer. Jag känner mig som en vålnad som bara glider fram, tyst så tyst, bland en mörk dimma. Tänk att livet kan vara såhär, att jag kastas fram och tillbaka som i den vildaste stormen.

 

En vän skrev till mig igår

"we don't grow when things are easy, we grow when we face challange"

 

Jag vet att det är sant för någonstans känner jag mig starkare än någonsin, samtidigt som jag känner mig så liten på jorden och allra helst och mest kryper ihop till en boll och bara släpper fram tårarna. Jag tror att jag har nått botten många gånger, men det känns som att den blir djupare för varje gång. Kanske för att jag känns tyngre. 

 

Det finns inget annat att göra än att bara räta på mig och fortsätta kämpa. Kämpa för den jag är och det jag vill även om jag egentligen bara vill gå under, men då har allt varit förgäves och det är inte jag att ge upp. 

 

Det är så jäkla svårt att se ljuset där framme i tunneln, jag vet att jag och vi kommer att nå dit, men vägen känns så jävla lång. Jag måste, under resans gång, påminna mig om varför jag kämpar och försöka stanna upp och njuta av allt det där vackra som livet erbjuder medans jag blundar. 

 

Tack alla ni som på alla möjliga sätt bara lyfter mig, utan att ens fråga varför. Jag tackar vännen som bara kommer fram och ger mig en kram för att hon vet att jag behöver, men inte varför, som inte ens bryr sig om att behöva veta. Så ovillkorslöst ♥

 

Nej, nu blickar vi framåt och försöker njuta av jul.

 

/A