I've lost myself

 
Det känns som att jag för tillfället har tappat bort mig själv mitt i all sorg, all frustration och mellan alla frågetecken kring livet. Jag vet inte när jag ska ha ork att hitta mig själv igen, men jag ska försöka. Ena stunden vill jag bara gräva ner mig och aldrig mer möta världen, andra stunder har jag fantastiska vänner som håller mig på fötter. Tänk att en kram kan vara värd så mycket från rätt person. Även ett litet enkelt "hur mår du idag". Åh, vad ni bär mig ibland när inte benen orkar - helt fantastiskt. 

Om tre veckor befinner vi oss i Thailand och där ska jag bannemej försöka lura fram mig själv mellan palmblad och vågor. En resa som är mer än välbehövlig just nu. En resa där jag ska försöka att bara njuta av livet som är nu, för även om det känns som att det har taigt en paus så fortsätter minutrarna att ticka iväg och jag kommer aldrig att få dem tillbaka.
 
September kommer vara en skitmånad för oss - alltid. För tolv år sedan förlorade jag min älskade mormor och i år Olle. September, en månad där sommaren övergår i höst, lika väl som glädjen i vårt bröst övergår i sorg och vemod. Jag vet att jag någon gång kommer att kunna se alla härliga färger på löven i september, att solens strålar åter kommer att värma mina kinder, men inte just nu. Oktober kom med storm och lämnade September i ett enda kaos. Det är okej, vi överlever det här. Nånstans blir vi starka även om det inte känns så i magen och hjärtat just nu.
 
 
/A
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback