2013-09-23

 
 
Det känns fel att livet klampar fram precis som det brukade innan. Det känns fel i både bröstet och magen att kunna skratta. Döden är en del av livet, så är det, ändå känns döden så anonym ibland. Den smyger sig på och rycker med de vi älskar och lämnar inga spår. Den som lämnat spår är Olle, i hjärtat och i själen. Tårarna finns där bakom hela tiden, en vecka har gått sedan jag såg Olle sista gången. Jag ramlar tillbaka dit gång på gång och kroppen förnimmer hur ont jag hade då, hur tårarna inte ville sluta rinna.
 
Jag förstår inte hur vi orkar gång på gång. Allt jag vet är att vi människor är fantastiska på alla sätt och vis. Att man kan orka leva på med så många sår och hål i hjärtat. Att vi ändå kan tillåta oss att fortsätta få vara lyckliga.
Kärleken mellan mig och M växer sig bara starkare, det är helt galet, men det känns som att en del av Olles kärlek överförts på oss. Det är upp till oss nu att fortsätta den lyckliga sagan. M gör mig stolt, han har hanterat allt det här på ett bra sätt. Jag tror ändå att vi kommer få möta nederlaget ett par gånger till innan vi kan gå vidare, och det får vara så. Vi får fortsätta gråta, han är värd varenda liten tår som rullar ner för våra kinder.
 
/A
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback