I´ve never felt like this before.
Gaaaaaaaah! Jag känner att jag helst av allt bara skulle vilja skrika rakt ut tills luften tar slut i mina lungor. Det känns som att all ångest bara tickar i magen och bröstet på mig. Som om hela jag snart sprängs av alla känslor!
Jag vill inte följa med Marcus ut på Lördag. Det känns verkligen inte som att jag är välkommen. Det känns mer som att jag är ett obehagligt bihang bara. Som om jag måste vara med för att hålla koll på Marcus. Det är i alla fall så det känns att alla andra av hans kompisar tycker. De är inte ett dugg intresserade av att lära känna mig. Inte ett dugg. Marcus är bara toffel för att jag är med.
Samtidigt vill jag följa med, visa upp mig och visa världen vad de går miste om!
För jag är Marcus, bara hans så länge han vill. och jag v e t att jag är en bra tjej.
Jag tvivlar så mycket på framtiden just nu.
Jag har inte gråtit sen sist, men ångest har jag hela dagarna. Tårarna finns där i ögonvrån. Minsta lilla tanke åt fel håll och de kommer trilla ner igen.
Jag vet inte vad jag vill. Eller jo det vet jag. Jag vill stanna här, jag vill vara hans. men samtidigt vill jag ha ett eget liv! Jag kommer inte palla ett och ett halvt år till på samma vis som nu. Jag kommer inte klara det.
Hjälp mig någon... : (
Jag skulle verkligen behöva prata med d i g om detta, men det går inte. Jag hittar inte orden när jag behöver dem. Och så fort du kliver innanför dörren så blir jag lugn igen. Allt annat försvinner och jag ser bara dig, inte allt det där jobbiga.
Nu måste jag åka och jobba. s u c k.
/A
Ångest, alltid denna ångest...
Denna förmiddag har gått åt till att gråta och diska. Kunde till och med göra båda samtidigt.
Jag har en sån fruktansvärd ångest, och jag har haft den i flera veckor nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet varken ut eller in längre. Jag har migrän och magen skriker.
Jag vill ingenting längre, jag v e t ingenting längre.
Jag gråter för att det är det enda jag kan göra just nu. Jag får inga svar på mina frågor, eftersom jag inte ens får tillfälle att fråga dom. Jag har gråtit varje dag länge nu. Men ingen ser mina tårar. För ingen förstår.
Jag behöver gråta ibland.
Just nu behöver jag verkligen gråta. Jag vill bara ha honom här hos mig, jag vill att han ska se hur dåligt jag mår. Jag vill att han ska låta mig gråta en stund, jag vill bara att han ska sitta hos mig och hålla om mig och förstå...
Kanske är det som min älskade vän sa till mig igår.
Att jag aldrig ska räkna med att någon ändrar på sig för att jag väntar.
Kanske borde jag inse att tårarna rinner för att jag inte mår bra som det är.
Tårarna rinner för att det krävs en förändring.
Om jag bara visste vad jag vill med mitt liv skulle det bli så mycket enklare...
Jag har ingen lust att skriva mer här. Huvudvärken börjar tillta, ska nog lägga min i sängen en stund så att jag orkar med dansen sen.
/A
Snart är det jag som är kung ;)
yes, ikväll är det jag som är bossen på jobbet. haha. det ska bli kul.
Alla ordinarie är i Degerfors på valsverket så igår sa kassaledaren till mig att det blir jag som är kassaledare ikväll och som får se till att allt sköts som det ska och att allt är färdigt och så tills stängning. Hon gav mig det eftersom hon vet att jag klarar det. Yes =) Jag känner att jag ligger bra till på Maxi ;)
Idag fick jag ett frågetecken uträtat, jag lider av en depression, det är d ä r f ö r!
Som jag undrat och gråtit över vad det berott på. Nu ska jag bara försöka få mig glad igen.
Ska börja måla och rita och sy igen, det brukar göra mig glad.
Men nu är det dags att göra mig iordning för jobbet.
Ciao
/A
Göteborg & Livet.
uppdaterar inte särskilt ofta här längre.
Tiden räcker helt enkelt inte till.
I helgen som var så "firade" vi våran fyra årsdag(lite sent) i Göteborg. blev väl inte så mycket firande direkt. Men jag fick nästan alla julklappar färdiga och det känns gôtt.
Sen så vandrade vi på julmarknaden på Liserberg och köpte världens största julkula till vårat fönster :)
Det var mysigt. Synd att det regnade bara.
Vårat planerade restaurant besök på kvällen blev inte av, alla kök var stängda :O
Vi smugglade därför upp en varsin kebabrulle i min väska upp på hotellrummet och låg i sängen och mumsade på dem och drack cider.
Mitt knä är inte sig likt efter den resan, och dansen igår blev verkligen en enda stor plåga. Kan knappt gå.
Vi får se hur showen och alla övningar inför den nästa vecka kommer att gå om jag fortsätter ha lika ont. Kan inte ta ut dansstegen så som jag skulle vilja.
Vad händer annars i mitt liv?
Absolut ingenting mer än jobb.
Tråkigt. Ja. men det som gör det tråkigare är att jag aldrig träffar Marcus.
Och när jag väl gör det känns det som om det var min bror som kom innanför dörren.
Ibland i alla fall.
Usch, det är för lite romantik och alldeles för mycket vardag.
Jag vet inte vad han vill längre.
Igår när jag försökte somna med världens huvud- och knä värk så tänkte jag på oss, eller honom rättare sagt.
Det känns som han har ett dubbelliv, inte så att han har en annan tjej nån annan stans. Men han har ett liv på skolan som jag inte är det minsta delaktiv i, eftersom han nästan aldrig delar med sig av det till mig, och så kommer han hem till mig och vantrivs.
han tycker inte att något här hemma är roligt längre. och det känns som att det är mitt fel.
Men tror han att jag tycker livet är roligt?
Jag sitter fast på en tjänst med 35%, utöver det blir jag utnyttjad att jobba extremt utan raster och shit. Sen är han aldrig hemma och jag bor i en stad utan mina vänner!
Jag är rädd för mitt liv. jag vill inte att det ska fortsätta såhär. Jag vill gå upp på morgonen och känna att jag gör nåt vettigt. Jag vill se honom glad och jag vill känna mig glad när han kommer hem till mig.
Jag vill känna att det jag gör har nån mening, jag vill inte bara jobba för att jag måste ha pengar.
Jag vill studera, jag vill hitta mina drömmar. Men han gör att jag sitter fast.
Jag funderar ofta och mycket fram och tillbaka, väger för och nackdelar.
Jag vill inte ha det så som det är nu.
Men samtidigt vill jag inte flytta härifrån och lämna honom.
Ett förhållande på distans funkar inte för mig, jag behöver närhet.
Jag vill inte lämna honom, jag vill dela min framtid med honom...
Jag trivs så otroligt bra här, med honom... så att det skulle inte vara värt det.
men... jag måste göra något med mitt liv!
Önskar att han skulle kunna öppna sig nångång... och att jag ibland kunde finnas med i hans planering.
Jag känner mig ensam...
/A