I'm stronger than yesterday
Trots magkatarren som bor i mig kropp och världens huvudvärk efter jobbiga dagar och möten på jobbet så älskar jag det faktum att jag där emellan känner alla fjärilar bubbla omkring i magen. Jag tror aldrig jag varit så här lycklig tidigare i livet. Vilket egentligen känns helt knäppt för psykiskt mår jag riktigt dåligt för tillfället. På något vis känns det vackert att mitt i allt faktiskt känna genuin lycka, att jag har så fantastiska människor som omger mig att inte all min energi sugs ur mig utan faktiskt fylls på emellanåt.
Jag sitter för fullt och försöker få ihop våran semester, den kommer inte ta oss till USA den här gången, det blev helt enkelt för övermäktigt för oss båda. Istället blir det två veckors avkoppling i Thailand där vi bara få vila upp oss, tanka lite solenergi och bara få vara med varandra.
Nu i september ses vi knappt, M är borta på jobb och kurser och även jag ska iväg på kurs. Det känns tråkigt, men det är inget vi kan påverkar och får helt enkelt se till att ta tillvara på tiden vi är lediga tillsammans.
Jag känner att jag skulle behöva en förändring, kanske sker den redan snart. Det får jag se om en vecka.
Jag har så mycket inspiration inom mig som jag inte får utlopp för eftersom energin är så låg allt för ofta. Så nu måste jag rycka upp mig, ta tag i träningen igen som får mig att må såå bra!
Anledningen till att den lagts helt på hyllan är ryggen, fick träningsförbud av min andra sjukgymnast, men nu känner jag att det går utför med ryggen igen och nu måste jag nog börja bygga upp mig igen. Ska se om jag kan boka in ett nytt möte för att se vad jag kan och inte kan göra. Jag saknar träningen väldigt mycket, men bara promenader för mig att få riktigt ont så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta.
Anledningen till att den lagts helt på hyllan är ryggen, fick träningsförbud av min andra sjukgymnast, men nu känner jag att det går utför med ryggen igen och nu måste jag nog börja bygga upp mig igen. Ska se om jag kan boka in ett nytt möte för att se vad jag kan och inte kan göra. Jag saknar träningen väldigt mycket, men bara promenader för mig att få riktigt ont så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta.
/A
It isn't over 'til it's over.
Trots att kroppen och magen strejkar så irrar fjärilar omkring i min mage. Jag längtar efter M som kommer hem ikväll, ändå sågs vi igår morse. Jag ser hoppfullt på framtiden även om det för tillfället känns ganska svart. Hoppet är det sista som överger en och så är det.
Samtidigt som jag ser fram emot varje dag framöver så är det med en klump i magen jag vaknar varje morgon. Det är så mycket jag inte kan påverka, så mycket som jag bara kan se på utan att ta i. Livet är fruktansvärt ibland men det är tur att det där emellan är sådär fantastiskt så man verkligen känner att det är värt att leva.
När jag tog bilden ovan så stod jag där med tårar bakom ögonlocken samtidigt som jag njöt av solen sista strålar som letade sig över mitt ansikte. Att någon så vackert kan göra så ont. Jag är rädd att det stället aldrig kommer kunna bli vad det en gång har varit för mig, för oss. Fast vi får ta det då, när den dagen är här. Nu drömmer jag mig bara tillbaka. Jag vill ligga där i gräset och fundera över livet, känna gräset mot huden och bara känna mig sådär levande som jag gör där - avskärmad från omvärlden för en liten stund.
Samtidigt som jag ser fram emot varje dag framöver så är det med en klump i magen jag vaknar varje morgon. Det är så mycket jag inte kan påverka, så mycket som jag bara kan se på utan att ta i. Livet är fruktansvärt ibland men det är tur att det där emellan är sådär fantastiskt så man verkligen känner att det är värt att leva.
När jag tog bilden ovan så stod jag där med tårar bakom ögonlocken samtidigt som jag njöt av solen sista strålar som letade sig över mitt ansikte. Att någon så vackert kan göra så ont. Jag är rädd att det stället aldrig kommer kunna bli vad det en gång har varit för mig, för oss. Fast vi får ta det då, när den dagen är här. Nu drömmer jag mig bara tillbaka. Jag vill ligga där i gräset och fundera över livet, känna gräset mot huden och bara känna mig sådär levande som jag gör där - avskärmad från omvärlden för en liten stund.
/A
Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka
Det är nåt visst med hösten. Jag har alltid trott att jag är en typisk vårmänniska men varje år förvånas jag över den där pirrande känslan i magen som uppstår en dag som denna. Att öppna upp balkongen, frisk luft som strömmar in och som blandas med solens fortfarande värmande strålar, småfrusen smyger jag omkring här hemma i morgonrocken med en kaffekopp och bara njuter med iskalla fötter.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt är sådär rosenskimrande som jag önskade att livet var. Samtidigt njuter jag av de dagar som är sådär helt igenom fantastiska. Igår var en sådan dag, som först började med en kickoff på jobbet som snurrade igång hjärnkontoret lite. Sedan mötte jag upp min bästa vän för en lunch och efterföljande fika hos hennes mor där vi kikade igenom deras bilder från bröllopet.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt är sådär rosenskimrande som jag önskade att livet var. Samtidigt njuter jag av de dagar som är sådär helt igenom fantastiska. Igår var en sådan dag, som först började med en kickoff på jobbet som snurrade igång hjärnkontoret lite. Sedan mötte jag upp min bästa vän för en lunch och efterföljande fika hos hennes mor där vi kikade igenom deras bilder från bröllopet.
På ett vis är det som att vara tolv år igen medans verkligheten säger oss något annat. Tänk att få ha en sådan vänskap, att man egentligen vet allt utan och innan om varandra. Att kunna glädjas för varann och stötta när det är svårt. Att på senare år ens knappt bott i närheten av varandra och ändå känna så stark samhörighet - det är vänskap det. Vissa människor bara sitter fast i hjärtat och kommer alltid att göra det - visst är det fantastiskt?
Tog även en sväng förbi min bror med familj för att fira Emma som fyllde åtta förra veckan. Där fick jag både fika och kvällsmat och fick gosa lite med Leon. Familjetid när den är som bäst.
Idag tänker jag njuta av den här höstdagen, åka iväg och handla lite god plockmat tills min andra halva kommer hem (har inte setts sedan i onsdags morse). Kanske ska dra fram min gamla trotjänare symaskinen för ett par stygn. Fick lite mersmak häromdagen när jag lagade ett par byxor åt Marcus.
Tjaee, denna dag är mest ett oskrivet blad och bättre än så kan det nog inte bli inför en tidig jobbhelg som väntar.
/A
Min nedräkning börjar nu
September, och jag fattar ett svårt beslut, min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut
September är månaden jag precis klivit in i med ny hårfärg. Hösten är här och jag älskar vädret, sol och krispig luft.
Jag har haft en otroligt omtumlande tid bakom mig med massa möten på jobbet och tillfälligt har jag valt att byta avdelning. Tänker inte gå in mer på djupet angående det eftersom det inte angår någon annan än de som är iblandade i detta. Tråkigt nog påverkar detta mig otroligt mycket psykiskt och jag har mått fruktansvärt illa i flera veckor och nu är jag hemma med en stressad och ömmande mage,
Något som får mig att se positivt i allt detta är ALLT stöd jag får från alla möjliga håll. Marcus är min klippa även i detta och jag törs påstå att kärleken bara väcker sig starkare för varje dag.
Just nu planerar vi våran bröllopsresa för fullt. New York är spikat men vi har tre veckor att planera så nu vet vi inte riktigt hur vi ska spendera tiden. NY, Bahamas och Miami? Ikväll bör vi i alla fall försöka boka resan så att den verkligen blir av. Det ska bli så HIMLA häftigt att uppleva detta tillsammans och vi behöver resan så otroligt mycket båda två. Få komma iväg, rå om varandra och vara så långt bort från allt här hemma ett tag.
Livet har varit fruktansvärt tufft för oss båda ett tag nu och ibland kan man undra hur mycket man ska orka, men för varje litet nytt nederlag så tar man sig igenom det med. Människan är väl ändå fantastisk?
Jag ska se om jag kan försöka kicka igång den här bloggen lite igen, men jag lovar inget ;)
/A
Just idag är jag stark
Dagarna går. Två veckor semester var alldeles för kort och snart har jag gjort två arbetsveckor efter den.
För många känslor och tankar blandat med så fruktansvärt mycket kärlek från familj och vänner kunde inte ha gjort min semester bättre. Stugan, sol, bad och kärlek.
Jag önskar att det fanns en tid i livet då allt bara var bra, ingen oro utan bara genuin lycka. Jag vill bara kunna ta din smärta för en stund för jag vet inget annat jag kan göra.
Jag är ganska ofta en sådan som gömmer mina känslor, gömmer dem så djupt att jag tror att jag kan glömma dem. Syns de inte finns de inte? Jag har svårt att agera när det är svårt, jag vill helst bara bita mig i läppen och köra på men tillslut står det något i vägen och jag kommer att behöva bemöta mina känslor och låta orden och tårarna komma fram. Den dagen är inte idag, idag är jag stark för dig.
/A
1/6-13 Vad vore jag utan dina andetag?
När jag låg där i ditt knä under den mest stjärnklara himmel jag någonsin sett för snart ett år sedan och du ställde frågan så fanns det inget tvivel om svaret.
Vad jag däremot inte ens för mitt liv kunde tro då var att det skulle kännas såhär nu. Att våran dag den första juni tvåtusentretton skulle bli den bästa dagen i mitt liv. Inte bara för att det är våran bröllopsdag utan också för att den på något vis satte punkt för en del saker i vårat liv men framförallt för att det känns som startskottet på resten av livet tillsammans. Den obeskrivliga lycka som bubblar inom mig är enorm, jag trodde inte man kunde bli mer kär eller ens kunna älska någon mer för varje dag som går - det kan man!
Jag kommer inte återberätta alla detaljer kring dagen, heller inte alla känslor.
Det jag tänker skriva är att jag är så himla överväldigad över alla som var där och delade all kärlek med oss - fantastiska vänner och familjer. Hur jag bet mig hårt i läppen för att inte gråta när min allra bästa vän Lena och min kusin Tommy sjöng "utan dina andetag" i kyrkan. Hur alla grattiskramar värmde ända in i själen. Hur gott min brudbukett doftade och hur vacker den var. Att vi hade fantastiska människor som ställde upp och hjälpte till med både middag och bar. Att Peter gav oss en djup mening av låten "För dig" (Lars Winnerbäck) när han spelade den på middagen. Hur härligt det var att se alla gäster skratta och prata runt oss och att de fortsatte in på sena natten utan oss där.
Det jag bär med mig allra tydligast från dagen är att jag aldrig kommer att tröttna på att somna i den mannens famn - aldrig någonsin ♥
Snyggaste tjejerna och mina ljusglimtar i den gråa vardagen på jobbet.
♥
VAD VORE JAG UTAN DINA ANDETAG?
Du är slutet på resan och början på en ny, med dig, med dig, med dig.
Börjar inte förrän ett på jobbet idag, vilket innebär att jag just nu sitter och försöker strukturera upp mitt liv, min träning och allt vad det innebär.
Ryggen är riktigt trött och jag vaknar med värk redan på morgonen. Däremot känner jag att jag faktiskt är riktigt svag kring skadan och att det faktiskt behövs byggas upp igen. Så det ska blir skönt att få tag tag i mina övningar och rycka upp mig igen. Jag orkar inte vare en trasig 27åring längre.
Ryggen är riktigt trött och jag vaknar med värk redan på morgonen. Däremot känner jag att jag faktiskt är riktigt svag kring skadan och att det faktiskt behövs byggas upp igen. Så det ska blir skönt att få tag tag i mina övningar och rycka upp mig igen. Jag orkar inte vare en trasig 27åring längre.
Jag försöker också rannsaka mitt inre lite. Tid sätter perspektiv på saker och ting samtidigt som att tiden inte läker några sår. Ju längre tiden går desto ondare gör det. Ju fler minuter som tickar på, desto mindre känner jag igen dig. Däremot orkar jag inte, jag orkar inte fortsätta vara stark åt någon som aldrig ger något tillbaka. Någon som tar energi från varenda liten cell i min kropp för att jag egentligen bryr mig alldeles för mycket för att orka strunta i dig. Jag är ledsen men jag behöver mig energi nu, jag behöver den för att bygga upp mig själv, för att orka vara människa när jag allra helst vill gömma mig under ett täcke och bara skrika ut all frustration och smärta. Jag behöver den till att orka se ljuset där framme och för att orka hela vägen dit - för dit ska jag och resan början NU!
/A
Ryggstatus
Veckan innan bröllopet brakade jag ihop, jag gick hem från jobbet med en ryggvärk utav h-vete och blev sedan sjukskriven två veckor. De två veckorna var bra för mig att få, men direkt tillbaka på jobbet så smyger sig värken på igen. Jag vet varken ut eller in. Jag VILL INTE vara hemma och sjukskriven för det gör mig bara deprimerad och i slutändan är det nog ännu värre för ett tillfrisknande. Samtidigt som jag inte orkar gå och ha såhär ont varje, varje dag. Nu hoppas jag på att få hjälp från företagshälsovården, jag hoppas också på en ortopedremiss som Marcus fick tjata fram åt mig tillsammans med sjukskrivningen.
Det är en jäkla resa jag har framför mig nu och jag har världens bästa som peppar mig. Jag måste komma igång med träningen igen, jag måste få struktur på det och börja älska det igen. Jag är rädd att det blir svårt till en början eftersom träningen oftast innebär en hel del extra smärta men nu fan är jag på krigsstigen! Jag är trött på att inte bli tagen på allvar och jag är livrädd att detta övergår i något mer allvarligt som diskbråck.
Jag ska sätta mig ner och göra upp en träningsplan för mig själv tillsammans med jobbschemat. Innan eller efter jobbet, minst varannan dag någon form av träningspass, tillsammans med ryggövningar från sjukgymnasten.
Mitt nya motto är att; den som inte tar sig tid för att träna kommer så småningom behöva ta sig tid för att vara sjuk. Valet för mig är inte så svårt egentligen, jag älskar att träna och hatar att vara hemma hjälplös!
Snälla - peppa mig. Det är inte så enkelt till en början, men jag har ett tydligt mål och jag kommer också att klara det!
/A
Jag - Fru?!
Fotograf: Maritha Estvall
Två veckor har gått sedan vi stod där framme vid altaret och lovade att älska varandra tills döden skiljer oss åt.
Många frågar hur det känns att nu vara fru, jag svarar allt för ofta att det känns helknasigt - jag fru? Sedan tillägger jag att det inte är nån större skillnad mer än två ringar fler på fingret och en annan status på pappret.
Men... det är mer än så. Vi hade en fantastisk bröllopsdag (kommer att försöka pränta ned den en annan dag), vi åkte på en härlig resa till Barcelona, men jag måste ändå säga att jag älskar att vara tillbaka i vardagen. Jag älskar att vara ledig en vardag och längta efter M som är på jobbet, jag älskar hans stinkande fotbollsväska som han lämnar innanför dörren och låter stå lite för länge, jag älskar att sitta bredvid honom i soffan och titta på något värdelöst på tv för att sedan borsta tänderna och krypa ner nära, nära tillsammans i våran säng.
Vad är det egentligen jag älskar med allt detta? Jo, att det är vårat liv, våran vardag tillsammans. En vardag som vi nu lovat varandra att alltid dela. Det är nog det vackraste utav allt, bara tanken på att vi kommer att fortsätta leva tillsammans genom den gråa trista vardagen och även dela alla härliga äventyr framöver. Jag älskar det faktum att jag kikar på honom i smyg med sitt rufsiga hår och mjukiskläder och känner de där fjärilarna i magen som dök upp första gången jag såg honom för nästan elva år sedan. Det är så himla häftigt att en människa kan få mig att känna såna här känslor så länge.
På något vis vill jag nog påstå att allt är förändrat och samtidigt inte.
Dessa tio månader av planering har bara bevisat hur starka vi är tillsammans. De har också visat oss vilka människor runt om oss vi verkligen kan lita på när det gäller. Vi är så tacksamma för all oväntad hjälp dom dykt upp och hur mycket kärlek det finns runt oss.
Störst av allt är kärleken och jag längtar efter varje minut jag delar med dig ♥
/A
The show must go on
Den senaste månadens grubblerier har fått mig att omvärdera mycket i mitt liv men det är också en hel del som jag inte kan värdera. Vissa saker har jag en hatkärlek till och vissa dagar är det värt allt medans andra dagar ingenting. Hur vet jag då om det beslutet har varit rätt? I alla fall har jag beslutat mig för att låta det vara, det finns andra planer som kommer att gå före och jag tror att det är det bästa beslutet jag tagit. Jag är helt säker på att livet har fantastisa planer för mig i framtiden så det gäller bara att hålla ut tills dess.
Texten ovan har legat som ett utkast här i bloggen länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Världens rasar samman för mig ibland och det är otroligt svårt att hålla sig på fötter. Jag har världens bästa vid min sida och jag är mer säker än någonsin på att jag valt den allra bästa till att bli min man.
Där jag stod när jag skrev inlägget har jag omvärderat igen, igen och igen. Jag vet inte, å ena sidan står jag där än och å andra sidan nån helt annan stans. Märkligt.
Det här bröllopet har varit en fantastisk resa och nu är det bara en vecka kvar tills vi står där och lovar varandra evigheten tillsammans.
Samtidigt som det har varit fantastiskt har det också visat tydligt vart vissa personer står i mitt liv. Så grymt besviken som jag blivit har jag aldrig trott att jag kunde bli. Vad tog allt prat om att ge och ta vägen? När beslutades det att jag är stöttepelaren i allt och aldrig den som behöver en axel? Besviken är bara förnamnet men samtidigt orkar jag faktiskt inte bry mig. Det här är något jag aldrig komma att glömma, kanske kommer jag att förlåta men aldrig glömma. Det finns faktiskt inga ursäkter för detta.
Jag sitter här, som i en repris från förra året, men en ryggvärk utav bara helvete. Jag är sjukskriven ett par dagar och sedan får vi se. Kanske sjukskriver jag mig fram till bröllopet för sedan väntar en veckas semester i Barcelona. Jag längtar mer än jag någonsin längtat. Bara få komma bort med mitt hjärta och njuta av att faktiskt vara man och hustru. Det är så galet så jag kan knappt tro det. Jag - fru?! Vi kommer att dela mitt efternamn, bara det faktum att han väljer bort sitt får mig att inse att han skulle gå barfota jorden runt för mig.
Det är verkligen så jäkla mycket just nu. Inte nog med att största dagen i mitt liv närmar sig med alldeles för snabba steg, jag har två otroligt stora andra grejer som pågår i mitt liv just nu. Jag höll på att faktiskt bryta ihop helt igår. Jag orkar helt enkelt inte mer, jag vet helt ärligt varken in eller ut längre. Jag behöver hjälp men vet inte vartifrån eller hur. Känner mig så jäkla hjälplös. Igår ville jag bara ställa mig och skrika på hjälp. Jag har fantastiska arbetskamrater som faktiskt ser mig och som på eget bevåg sprider mitt ord vidare för att jag ska få den hjälp jag faktiskt behöver. Den sista droppen är snart nådd och nu äntligen händer det något.
Två resor är på gång och båda kommer bli ett helvete att gå igenom, men jag är övertygad om att jag vinner den ena resan och jag ger mig tamejfan inte på den andra heller. Förlusten kommer inte vara min hur det än slutar, men det finns ju en utgång jag hoppas mer på än den andra.
Förlåt för att jag är kryptisk, men jag är helt enkelt bara så mentalt och fysisk utmattad att jag bara behövde få ner allt i ord för en liten stund. Det är ju trotsallt därför jag en gång för tio år sedan startade min första blogg.
/A
I fix you
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
And the tears come streaming down your face
Lång frånvaro härifrån igen, tiden finns inte riktigt längre. Alla tankar går åt bröllop och jobb. Jag har den största ångesten jag kämpat mot någonsin, en ångest som gett fysiska intryck som ett ständigt bultande huvud, ett skenande hjärta och forsande näsblod. Det är helt enkelt väldigt mycket just nu. Den största ångesten kan jag inte tala om vad den beror på, men jag kan väl säga att det är ett riktigt jäkla stort beslut jag kanske måste ta snart och jag vill ju såklart följa hjärtat och hjärtat vet vad det vill men hjärnan och mig som person säger något annat. Jag lovade mig själv inför det här året att börja lyssna på vad Anna vill och det är nog egentligen också det enda rätta. Jag vill spola framåt tiden en vecka. Då kanske jag har vikt av min livsväg åt ett annat håll.
Tänk...vad många vägskäl man möter här i livet. Jag vet att jag aldrig kommer ångra ett beslut, jag kommer snarare ångra om jag missat chansen. Jag kan aldrig några något jag gjort, bara lära mig utav det. Däremot, om jag inte gör det, kommer jag undra varje dag hur livet skulle se ut om jag hade gjort det.
Annars då?
Vi tog oss en avstickare till Stockholm förra veckan för en The Killers konsert och den var magisk! Skönt avbrott för mig och M också. Hann med att prova och bestämma smoking till herren, så nu är den beställd. Pirrigt.
Klänningsvalet tror jag faktikst är gjort, även om jag hittat andra kandidater, men jag måste nog helt enkelt bara bestämma mig och beställa. Ju mer jag kommer titta runt - desto fler varianter kommer jag att hitta.
Tjae...mycket mer har jag inte att medge just nu. Det är helt enkelt som vanligt, alldeles för mycket som snurrar i lilla huvudet på Anna.
/A
Brudklänningar
Det börjar verkligen bli dags att bestämma sig nu. Egentligen är jag inne på att jag vill ha med ärm, då slipper jag noja mig över alla acneärr jag har på armarna. Samtidigt som de allra flesta fina klänningar är utan ärm. Det är verkligen inget lätt beslut och det skiljer från dag till dag vilken modell jag vill ha. Måste ta en dag snart att prova lite på riktigt och se vilken modell som känns bäst då.
/A
.
Jag är inne i en sån där sårbar och känslomässig tid igen. Det kan bero på att jag i veckan nu varit riktigt sjuk plus att jag under de tre dagar som jag var hemma från jobbet var helt ensam eftersom M var borta i jobbet. Att knappt ens orka ta sig ur soffan och vara ensam är inte något jag önskar någon faktiskt. Har känt mig fruktansvärt ensam, kanske är det därför jag idag känner ångesten och tårarna krypa på. M åker imorgon igen och den här gången är han borta fem dagar. Jag är helt enkelt inte hel utan honom här hemma, jag känner mig så ensam och bortkommen.
Jag är på riktig väldigt less på det mesta för tillfället. Det ska bli galet fantastiskt att få åka och bo hos Lena en natt i veckan. Jag saknar henne! Dessutom att äntligen få prata med någon, få kramas och bara vara tillsammans med någon som känner en utan och innan. Det ska bli härligt att äntligen få prata med någon annan än M om alla bröllopstankar. Det känns som att vi står still och trampar.
Ibland vill jag skjuta på bröllopet ett år till, att ta det nästa sommar istället. Många saker skulle underlätta och vi skulle även få mer tid att spara vilket i slutändan ger oss andra alternativ. Men rädslan är för stor, rädslan att vissa inte kommer kunna vara med och uppleva den här dagen med oss. Rädslan att vi inte har all tid i världens tillsammans. Jag kommer inte kunna få ha mormor och morfar där eftersom de inte finns kvar hos oss, det skulle göra fruktansvärt ont i hjärtat att någon annan också skulle missa det. Vi har ju tyvärr vissa odds mot oss, trots stenhårda kamper och vilestyrkor större än något annat. Men vi vet inte vad universum har planerat, vi vet inte när vi blir besegrade eller vad som redan är förutbestämt.
Jag har så mycket i huvudet just nu att jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen med allt. Det är bara ett enda stort virrvarr. Jag mäktar inte med jobb, liv och alla beslut och alternativ. Kanske är det här för mycket för mig just nu.
/A
Ett steg i rätt riktning ?
Det här med att ha en blogg är egentligen rätt fantastiskt - jag har bloggat väldigt länge även om jag inte är så flitig nu för tiden. I alla fall, att ta sig tid och gå tillbaka och läsa är som att åka tillbaka i tiden. Alla känslor och tankar som man glömt bort men som ändå är så bekanta. Idag slog det mig att jag hade en fruktansvärd längtan efter Värmland när vi bodde i Borås, vilket jag faktiskt idag inte minns. Konstigt eftersom mitt första år här i Karlstad var riktigt jobbigt med tanke på hur mycket jag saknade Borås och livet där.
Men, jag har lagt ihop ett och ett nu. Det var Elin och Lena jag saknade mest, och när vi flyttade hem - flyttade de ner. En rätt enkel ekvation egentligen, mina närmsta vänner som jag längtat efter att få komma nära igen. Just nu känns det som att avståndet är flera varv runt jorden. Jag känner mig väldigt ensam emellanåt, fast jag känner mig rätt lycklig ändå. Jag har mycket att se fram emot i livet, med eller utan en del personer.
Idag tog jag ett steg som verkligen har tagit mig emot eller rättara sagt skrämt mig, men tack vare peppande ord och råd från två personer så kändes det som ett rätt beslut. Jag är såå tacksam för de som verkligen tar sig tid att lyssna, tar sig tid att fråga hur jag mår. Att det dessutom kommer från två oväntade personer gör det hela ännu lite hjärtligare. Tack. Vissa personer får mig att hålla modet uppe - att det faktistk finns genuint äkta och fina människor omkring oss. Ibland har jag tvivlat.
/A
Träning vecka 3
Jag får skämmas lite nu när jag skriver ut förra veckans träning.
Det enda jag hann med - prioriterade var;
Måndag - volleyboll 1,5h
Resten av veckan var fullspäckad med jobb, Marcus födelsedag och födelsedagskalas.
Men, jag hänger inte läpp för det. Viktnedgången rullar på ändå och jag kommer inte ha några problem att nå målet innan bröllopsdagen. Jag kan lika gärna skynda långsamt.
Får se hur den här träningsveckan blir, mycket jobb och jag är morgontrött så det är svårt att hinna med. Fast jag vet ju... det handlar inte om att hinna, det handlar om att prioritera.
/A
Ringar
Alla dessa val alltså - det är inte lätt. Hittade dock en riktigt bra hemsida med ringar, annars är jag rätt petig och har inte hittat någon direkt kandidat i butik. Nu är bara frågan... Favoriten är helt klart den första, men den är väldigt opraktisk i mitt jobb (i mitt fumliga liv med iofs). Tvåan ligger mig också varmt om hjärtat, men vet inte om jag verkligen behöver ha alla stenar diamanter - det går att välja hur man vill.
/A
Fyra
Fyra pass där jag börjat klockan sex börjar ta ut sin rätt även om jag var ledig en dag emellan två. Sov riktigt dåligt inatt och var tvungen att flytta ut på soffan. Ryggjäveln gjorde så ont att jag bara ville skrika eller gråta. Vid fyra snåret kom en förvånad Marcus ut och undrade vart jag var, så då var det bara följa med in och sova ett par timmar.
Idag har jag varit på LUK-möte. Ett härligt avbrott i jobbvardagen faktiskt även om det egentligen var min lediga dag idag och jag nog hade behövt vara hemma och sova.
För er som inte vet - LUK - Lokala Ungdoms Kommiten (hur sjutton det nu stavas, allt ser fel ut!). I alla fall, jag är en del av ungomssatsningen inom Handels. Vi pratade en del om hur året kommer att se ut framöver sen.
Vi smet hem lite tidigare och jag måste erkänna - vad gör man när man är hemma innan 14 en vardag? Jag har ingen aning eftersom det händer så sällan. Jag ser ju knappt dagsljus.
Ska försöka snygga till lite här hemma. På söndag kommer Marcus familj för att fira hans födelsedag (igår). Ska bli trevligt, men jag jobbar både imorgon och söndag så det är väl lika bra att städa idag :)
Jag börjar faktiskt tänka i andra banor nu. Min rygg gör mig en riktigt otjänst och många saker på mitt jobb börjar göra att jag kanske borde omprioritera. Är det verkligen värt det? Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att bli bra i ryggen igen om jag fortsätter i det här tempot och med detta tunga arbete vi gör på morgonpassen (som jag har många av.) Jag börjar klockan sex 18 dagar av 36 på två månader, det är alltså h ä l f t e n av alla mina jobbpass. Helt sjukt med min trasiga rygg egentligen...
/A
Träning vecka 2
Som en push till mig själv så kommer jag att försöka sammanfatta varje veckas träning, så här kommer min första träningsvecka:
Måndag - Volleyboll 90 minuter
Tisdag - Tabata 45 minuter
Onsdag - Volleyboll 105 minuter
Torsdag - vila
Fredag - vila
Lördag - 40minuter på löpband, 50minuter styrka
Söndag - vila
Den här veckan som kommer nu trappar jag upp med en volleyträning till de torsdagar det passar. Jag har bytt lag till ett bättre men kommer fortfarande att ha en träning med gamla laget för att få lite matchträning också. Ett stort plus är ju att jag får en träning till i veckan men också att jag har en chans till ifall jag missar någon träning p.g.a jobb.
Jag är nöjd med min träningsvecka - borde dock ha fått in ett styrkepass till. Min PT tyckte att målet skulle vara två styrkepass och ett gruppass i veckan. Men fyra träningsdagar av sju är ju mycket bra för att vara mig. Det bästa är att jag älskar det. Äntligen är träningsfreaket Anna på väg tillbaka, jag har saknat henne många år nu.
<3
Nu ser jag ännu mer fram emot det här nya året. Två viktiga och stora händelser <3
Nöjd med veckans träning
Såhär kan det bli när man tränar volleyboll ;)
Idag är det torsdag. Jag har haft en bra träningsvecka men som också innebär den sjukaste träningsvärk jag någonsin haft! Det värker i hela kroppen. En bra sak med det är att ryggvärken glöms bort eftersom varje steg är en pina då mina två vader är som klumpar.
Varför träningsvärk?
Lördagens volleycup.
Måndag - volleyträning
Tisdag - Tabata i 45minuter
Igår, provtränade för div.2 i volleyn (ett mycket bättre lag än vårat och framför allt, de är iallafall i min ålder och inte tio år yngre som i mitt nuvarande lag)
Om allt går enligt planerna är jag dessutom inbokad på ett Bodysculpt pass imorgon. Hoppas att lite av min träningsvärk har försvunnit då iaf.
Jag är nöjd över detta och hoppas verkligen att det håller i sig. Jag älskar ju egentligen att träna men under jobbiga perioder så har jag en tendens att inte vilja gå utanför dörren. Skärpning på den fronten. Jag jobbar stenhårt med mig själv nu, det här året ska verkligen bli mitt bästa någonsing och jag har alla odds på min sida för att det faktiskt kommer att bli så.
Dessutom. Om jag fortsätter med den här takten både med träning och att jag tänker lite mer på vad jag stoppar i mig så kommer jag nå mitt mål snabbare än jag trott ;) Wiie.
/A