AnnaIda

Jag är lite less på mig själv för att jag ansökte för sent till vårens kurser. Hade jag inte missat sista ansökningsdagen med en enda dag hade jag kanske kommit in på mönsterkonstruktionen som jag så gärna vill gå. Är det något jag vill ha med mig från Borås så är det definitivt det. Morr. Jag står som åttonde reserv på tolv platser, så vi kan ju hålla tummarna för att nästan alla som kommit in tackar nej. Sannorlikheten känns ganska så liten för det men det är ingen omöjlighet, så håll tummarna med mig nu!


/A 

Jag börjar vänja mig med ett tomt hem. M jobbar över många timmar varje dag. Jag tror det finns två sidor, den ena är helt klart att han behöver jobba ikapp lite så att vi kan åka hem med gott samvete och den andra sidan är helt klart att han gömmer sig från det jobbiga. Jag är lite orolig för honom om jag ska vara ärlig. Långa dagar innebär mycket och jag har sett det förut.
Det är skönt att det snart är ledigt för oss båda och att vi får lite tid tillsammans och speciellt tid för familjen. Vi behöver det båda två.


Idag har jag jagats av en jobbig huvudvärk som fortfarande vägrar att gå över fast jag redan övertrasserat gränsen för hur många tabletter jag får ta. Inget biter riktigt på den. Dessutom börjar jag få ont i halsen :(


Imorgon blir det julfirande på Babbel tillsammans med fina vänner. Det ska bli riktigt härligt och någonstans avslutas kvällen med hederligt spel. Jag ser fram emot kvällen riktigt mycket :)


/A

Idag bestämde jag mig för att lyssna på min blödande näsa, mitt tjocka huvud och tunga bröst.
Det är dags att tagga ned lite och bry mig om mig själv. Idag tänker jag inte ägna en tanke åt plugg alls :)

Har varit uppe sen halv åtta och tvättat och röjt lite, det var ett mindre berg av tvätt, M hade knappt rena kalsonger kvar. Ingen av oss har haft tid för tvätt senaste tiden. Så nu är det avklarat.


Klockan tre har jag klipptid, wiie. Jag vill egentligen kapa av det ganska mycket och M vill att jag klipper det kort som jag hade för ett par år sedan. Jag vet dock hur jäkligt mycket jag kommer att ångra mig om jag gör det så hon får bara putsa lite på topparna. Dock liite sugen på lugg ;)
Sen blir det en tur på stan för att strosa runt lite bara och eventuellt en fika :)


Ikväll ska det griljeras julskinka, och det får nog också bli kvällmaten, limpsmörgåsar med varm och go julskinka och julmust på det. Härligt.


Jag ska försöka att vila upp mig lite idag och samla ny energi, framför allt positiv energi, och sen är det dags att börja träna igen. Jag har haft ett alldeles för lång uppehåll igen och jag vet att både mitt sinne och min kropp behöver det. Dock kan jag inte pusha mig så hårt just nu.


Nu ska jag vila lite från datorn också.


/A

Idag har varit en riktigt bra dag, Kroppen känns lugn på något sätt, det behövs efter en riktig mardrömsnatt. Jag trodde nästan på riktigt att jag fick en hjärtattack igår då det bara värkte i bröstet och ännu mer på exakt samma ställe i ryggen. Jag flög ur i sängen i ren panik och försökte fokusera, efter en stunds intalande för mig själv att jag faktiskt bara är tjugofyra år och att det inte är helt möjligt att få hjärtattack i så ung ålder. Det gick dock aldrig över helt. Jag plussar på det till mitt näsblod igår och inser att det är den psykiska stress jag lever under. Jag vet inte om kanske själva erkännandet för mig själv, att jag inser att jag inte kan vara så stark som jag vill alla dagar, har bidragit till att jag idag känner mig helt okej,


Jag kom hem fylld av energi, bokade tvättid för imorgon och började genast att städa och plocka. Jag minns knappt senast jag gjorde det. Det är för mig ett bra tecken, ett tecken på att jag prioriterar annorlunda nu.
Jag har skrivit förut att inställning gör mycket för ens mående och jag tror lika mycket på det än. Vissa dagar räcker det dock inte. Jag tänker inte sätta mig själv som ett offer längre, för mina saker är så små i jämförelse med vad andra går igenom. Jag är inget offer, jag har allt jag kan önska även om jag kanske önskar att vissa saker vore annorlunda. Men, återigen, allt är så smått i det stora hela. 


Jag kan inte sitta och säga att jag inte kommer må dåligt över mig själv längre, för det kan jag aldrig lova. Det jag däremot kan lova är att tänka ett steg längre nästa gång jag ser mig i spegeln, är det verkligen så illa att det är värt att må så dåligt när min styrka behövs någon annan stans? Svaret kommer nog alltid vara ett nej.


Jag har fina vänner, jag är glad för de få jag har för de finns alltid där i svåra tider ♥

Huvudet känns riktigt tungt idag, idag likaväl som igår, jag går från het som en bakugn till att frossa av kyla. Jag vet inte längre om det kan vara en förkylning, varför bryter den i så fall inte ut? Jag undrar snarare på om det är ett tecken på den psykiska stressen som finns inom mig. Att kroppen nu säger ifrån. Stod framför spegeln för en stund sen och helt plötsligt började näsblodet att rinna, från ingenstans.

Idag lättade skoarbetet med flera hundra kilo, jag ville nästan skutta hemåt så skönt kändes det efter att ha fått klartecken på att vi träffat rätt helt det upplägget vi kommit fram till. SCORE!
Däremot så släpper inte alla andra tankar som inte kretsar på skolan.


Jag vet inte riktigt hur jag eller vi ska orka det här just nu. Det allra bästa hade varit om vi hade kunnat åka hem. Vara med där det händer, få information direkt och bara finnas nära. Det kommer kännas som en lång vecka fram till fredag, då får vi veta mer. Det som sägs då kan även vara väldigt avgörande för hur våren ser ut.


Det är svårt att släppa allt och försöka gå vidare med livet som vi ska, även om det i nuläget nog ändå är det bästa.
Jag har kommit till insikt om vissa saker och jag märker hur jag redan nu börjar resonera annorlunda kring saker och ting. Återigen, man kan inte ta något i livet för givet, ingenting.


Ikväll är M ute och äter med jobbet och jag tror att det är bra för honom. Att fokusera på något annat en stund. Här hemma väntar jag med öppna armar. Jag känner redan nu hur allt det här för oss närmare varandra och vi lär oss att prata om alla känslor. Jag vet att jag inte är världens bästa stöd, men jag försöker i alla fall finnas där, dygnet runt, och jag lyssnar, jag kramas och håller om. Jag vet inget annat jag kan göra just nu, jag har aldrig varit den som stått bredvid såhär, det har alltid varit jag som varit mitt i det tidigare. På något sätt kändes det lättara att stå mitt i än jag gör nu, jag hatar att se mina nära må dåligt och jag önskar att det var jag som fick bära den värsta smärtan istället.



Så... nu har jag rensat huvudet lite från alla tankar som funnits. Det kommer kanske bli en del sådana inlägg framöver, det är ett bra sätt för mig att bli av med mina tankar och försöka att fokusera och vara stark. Det här är mitt bollplank helt enkelt.


/A

Vem försöker jag egentligen att lura? Hur lätt är det att koncentrera sig på Knowledge Management när det känns som att man har fått ett slag i magen och bara vill lägga sig ned under täcker i fosterställning?
Jag har nästan knåpat ihop min sida och jag anser att det är en bedrift. Jag försökte nog lura mig själv när jag trodde att det inte skulle bli så svårt. Nya tag imorgon, då har jag hunnit smälta allt lite mer och förhoppningsvis samlat på mig mer energi.


Vi tittade på lägenheter hemma igår, nu är det på riktigt, nu är det allvar.
Det känns inte bra att det är under dessa omständigheter som vi letar, men å andra sidan så finns det inget som betyder mer än familjerna just nu. Allt annat får lösa sig helt enkelt, det är bara värdsliga ting.


Usch, det här är jobbigt och desto mer finns att vänta.
Kan inte bara skolan ha uppehåll snart, jag räknar ned nu mer än någonsin, nästan för varje sekund.


Nu ska jag hoppa in i en dusch som förhoppningsvis piggar upp lite och vänta in Marcus och sen blir det mys och prat resten av kvällen.


♥

Igår fick vi samtalet vi väntat på, men innerligt hoppats skulle vara annorlunda.
Vi fick det beskedet vi inte ville ha, idag är det som en dimma som ligger över oss.
Tankarna har varit många, inte minst från min andra hälft, det är förståeligt. Vi har ältat scenarier som vi aldrig vill ska hända, precis så som man absolut inte ska men som man gör ändå. Varför tror man alltid det värsta? Är det ett sätt att stålsätta sig och på något vis skydda sig mot det som komma skall. Tänker man det värsta så kan det ju bara bli bättre, eller? 
Men vad kan vi göra? Vi får ta en dag i taget nu, ta varje dag som den kommer. Vi ska försöka hålla oss starka och vara ett stöd i det här. Det påverkar oss men det påverkar helt klart någon annan ännu mer och det är inte mer än rättvist att vi står där bredvid och hejar på.

Det är lätt att undra varför allt ont sker oss. 2009-2010 kommer inte gå till någon historia som de bästa åren, utan snarare helt klart de sämsta åren någonsin. Så mycket som vi gått igenom under våra åtta år tillsammans vet jag inte om det ens är möjligt. M har varit ett stöd i allt för mig, nu är det min tur att återgälda det. Vi kan inte älta varför, det gör ingen skillnad idag. Det finns inget som går att göra ogjort, vi kan bara kämpa tillsammans nu.

Kanske kommer det någon bra ur det här. Jag kände redan igår att mina egna problem är så himla små och nästan skrattretande. Det är bara ytliga defekter som egentligen inte gör någon större skillnad i det hela. Jag kommer lägga om all min fokus, jag kommer inte bry mig om min sargade hud mer framöver, vem bryr sig om hundra år? All min fokus och all min kärlek ska fokuseras på den jag älskar allra mest, han behöver det.
Livet är för kort, och framförallt för skört för att jag ska lägga ner energi på något så himla onödigt.


Från och med nu sätter jag in autopilot på skolan. Jag kan tyvärr inte pausa mitt liv, även om jag verkligen önskade att jag kunde. Det är en och en halv vecka kvar, jag måste stå ut och jag måste prestera. Något annat är inte rättvist mot mina gruppkamrater. Jag kommer få leva ett dubbelliv, ett i skolan och ett hemma. Jag tror inte jag orkar något annat. På dagarna får jag tränga bort allt och låtsas som att det bara var en dröm. På kvällarna får vi ta itu med det tillsammans.


Vi grejar det här, något annat finns inte på kartan...

/A
Det har aldrig någonsin känts så långt hem som nu, två veckor känns som en evighet.
 

 

 

We♥it

Jag kom till insikt igår om att jag har allt jag kan önska mig - nästan.

Det som fattas är ett hus, ett hus att fylla med kärlek.
Det ska ligga vid vattnet och gärna avskilt från en stad, så att vi kan sitta ute på vår härliga veranda och blicka ut över sjön i tystnaden och finna sinnesro.
Jag har vill ha en stor gård med öppna gröna ytor, och ett litet trädgårdsland att hobbypyssla med lite grönsaker och potatis. Jag vill kunna njuta av äppelblom och följa trädens alla färger genom årets alla årstider. Jag vill kunna lägga mig i det gröna gräset på våren och sommaren och njuta av naturen och lugnet. 
Jag vet att vi en dag har det där huset och just nu lever jag för den tanken.


Istället för att plugga idag har jag hittat ett hus, på en perfekt plats.
Jag ser potentialen i huset även om det idag inte ser så mycket ut för världen.
Jag har redan inrett det i mitt huvud och jag kan inte släppa det riktigt.
Dessutom ligger det perfekt strax utanför Kristinehamns innerstad, vid vattnet. På landet men ändå inte.
Det var heller inte fasligt dyrt. Gaah. Drömma får man.

Snälla tomten ? :)

För sisådär tio år sedan, under högstadiet, var det mer regel än undantag att jag var uppe hela nätterna. Jag sov knappast många timmar per dygn, och det var hållbart då. Idag är det en pina att lägga sig och sedan inte kunna somna, som igår... och som idag.
Jag vet inte, det enda jag kan skylla på är nog kanske allt skolarbete som hänger tungt över mig.
Eller så är det den där hemlängtan som verkligen drar i varenda liten cell i mig.
Hemlängtan har jag mer eller mindre varje dag, det är inte så konstigt när man nästan har allt som betyder något där borta. Men... det blir jobbigare och jobbigare för varje dag nu.


Jag har mått så himla konstigt idag, den konstiga värken i huvudet börjar ge sig lite nu, men jag har den underliga doften i näsan och känslan av att jag fått en rejäl smäll mot ansiktet.
Det kanske är den berömda väggen, den där man går in i. Jag tror att jag mentalt gått in i en vägg. Jag får ingen rätsida på alla känslor, och det är väl egentligen inte så konstigt eftersom jag trycker undan varje känsla som bubblar upp. Jag har inte riktigt tid att reflektera över dem just nu. 

Jag har funderingar på att åka hem över helgen, trots att jag var hemma förra.
Jag behöver min Elin och jag behöver lite avstånd.
Jag tror dock inte det är möjligt för mig att åka, och jag får kanske istället försöka stå ut de ynka veckorna som är kvar nu innan jul. För nu är det inte långt kvar - HÄRDA!


Jag känner en stark ironi i att jag vill hem och kommer att flytta hem men att min allra närmsta vän troligtvis i samma veva kommer flytta till Göteborg. När ska vi egentligen få bo nära varandra?!


Nej, nog för att det är mycket tankar om dagarna, men det blir desto fler nattetid när jag dessutom är så trött att jag knappt orkar hålla kroppen i en sittande postion. Men jag vet att så fort huvudet nuddar kudden igen så har John Blund bestämt sig för att lämna mig. Så jag trotsar tröttheten tills jag somnar utan att jag själv märker det. Som tur är så är det alltid kriminalserier på tv vid den här tiden - me likie.


Natti natti med er.

Mitt huvud är som en stor "blobb", fullt med massa saker som är en i en enda röra.
Idag har jag inte mått på topp, eller det började redan igår kväll med ett huvud som kändes otroligt tungt att bära upp, att jag sedan inte kunde sova i natt var ingen som underlättade för mig idag direkt.
Jag la mig i soffan tillslut vid ett tiden i natt och då slog jag på lite kriminalprogram på tv4 fakta. Somnade efter två och vaknade runt fyra av tidningen.
Behöver jag ens säga att jag är trött och känner mig konstig idag?
Jag är väldigt yrslig, och jag känner en svag doft av järn/blod i min näsa.
Jag vet inte om det är en förkylning som lurpassar på mig eller om det helt enkelt är stressen som kommit ikapp.


Vi är absolut i fas med ett av våra två arbeten, det är så gott som klart, ska bara utvecklas lite mer.
Det andra har vi inte börjat på och har i princip en och en halv vecka på oss. Jag tror absolut att vi ror i hamn med det, men jag tror inte att vägen dit blir så smärtfri. Det är svårt när vi inte får ordentlig information om hur det ska skrivas utan att allt lämnas för att tolkas av oss. Det är bara att köra på.


Min andra hälft har jag knappt sett röken av senaste veckan, det känns sådär om jag ska vara ärlig.
Ikväll är de ute med jobbet och äter och jag kommer inte se honom något.
Jag är glad över att det är hemmaplugg som gäller imorgon, jag behöver verkligen lite tid för mig själv. Det har varit intensiva dagar i skolan nu ett tag.



Något som bidrar till ett uselt humör är att mitt ansikte gör så fruktansvärt ont, den här acnen is killing me!
Jag sätter allt mitt sista hopp till Duac, än så länge efter ett par dagars användade så känns det om möjligt ännu värre. Det brukar dock kunna bli så med de flesta nya hudvårdsprodukter så jag hoppas att det bara är en övergångsfas! (Ska jag vara petig så stor dock förvärring av acne som en vanlig biverkning)


Nu ska jag bädda ner mig och vila resten av kvällen.

/A

We♥it

Idag är det första december, som att det undgått någon? ;)

Jag tog mig en sovmorgon, fast vaknade halv nio ändå och låg kvar en timme. Min kropp och sinne börjar vänja sig med alla tidiga mornar nu, det är bra.
Utanför strålar solen och det är många minusgrader, det ser så himla härligt ut.

Idag blir det en lång pluggdag här hemma.
Jag ska läsa klart helt scener ur ett företag, skriva rent del två i ett arbete och jag ska läsa en jäkla bok på engelska. Jag ska ladda upp med både kaffe och te, och jag tänker sitta här i köket för att njuta av solen.

Solsken alltså. Det ger mig någon form av ro i kroppen.
Jag försöker att fokusera på allt som ska göras och tränger på så vis bort mitt eget mående. Jag har inte riktigt tid att må dåligt och gräva ned mig. Jag hoppas att krämen jag fick av läkaren för min hy sätter in snart och gör min hy bra fram till jul. Jag orkar inte se ut som en jäkla prickigkorv mer! och förhoppningsvis får jag en sak mindre att tänka på.


Nu börjar det verkligen närma sig jullov, det är två veckor kvar att fixa våra två arbeten. Det ena känns som att vi är på god väg med och det andra har vi inte börjat med än, men imorgon.


Jag hoppas att vädret är såhär till helgen, då ska jag nog dra med mig M till Liseberg och julmarknaden där. Vi åkte dit för ganska många år sedan, det var nog på vår femårsdag, innan vi bodde här i Borås. Men med våran tur så ösregnade det på oss och vistelsen blev väl inte riktigt sådär mysig som vi hoppades.


I år är första gången jag har riktiga julkänslor redan nu ♥
Det är nog ett bra tecken för att det går åt rätt håll för mig.



/A

Helgen har återigen passerat, den här helgen snabbare än tidigare.
Vi ville inte riktigt åka tillbaka till Borås igår efter att ha spenderat helgen i Värmland.
Förnuftet säger dock att livet inte kan pausas utan att vi måste återgå till vår vardag och leva den som vi bör, det blir inte hållbart i längden annars.

Igår hade vi vår åttaårsdag, men som jag tidigare skrivit så firade vi den inte över huvud taget. Vilket känns otroligt tråkigt men samtidigt som det bästa.
Vi kan väl säga att vårat firande blev den fyra timmar långa bilfärden tillbaka, vanligtvis tar det lite mindre än tre timmar men det var halvt om halvt snöstorm efter vägen så på vissa sträckor gick det inte fortare än 20-40km/h och då är det ändå 100 sträckor. Det gick dock bra, lite mer ansträngande för kroppen och huvudet bara eftersom man fick vara på helspänn hela tiden.


Plugget blev lidande i helgen och jag fick sota för det igår kväll när jag fick sätta mig direkt när jag kom innan för dörren, men å andra sidan, jag har bara mig själv att skylla.
Idag har vi presentation på en kvart, det ska nog gå fint. Jag är dock inte nöjd med min del, men just nu fungerar inte huvudet riktigt som det ska så någon vidare utveckling blir det inte riktigt.


Beskedet/provsvaren kommer att komma lagomt till jul. Det kan möjligtvis ha potential att bli den värsta julen någonsin, eller kanske till och med den bästa. Jag hoppas såklart på det sistnämda. Jag hoppas innerligt på det eftersom det troligtvis kan vara den sista julen då alla är med oss på Marcus sida. Tyvärr så börjar åldern krypa uppåt på vissa =/


Nu måste jag helt lägga om min fokus. Jag får lägga allt utom plugget åt sidan, det är full fart framåt och det finns inte tid över för några andra tankar. Det är säkerligen både bra ont och bra för tillfället. 

Nu ska jag öva lite redovisning och dricka mitt kaffe.


/A 

Klockan är ett och jag har fortfarande inte öppnat boken. Jag måste ta tag i det nu om jag ska bli klar innan vi åker mot Värmland. Fick dock precis en uppmaning från min svärmor att vi kanske bör stanna i Borås ändå då smhi har utfärdat en del varningar för vädret i vissa delar där vi kommer att åka. Marcus får ta beslutet när han slutar sen om hur vi ska göra. Jag är inte den bästa vännen med snö och rusk när det kommer till bilkörandet, dock har vi motorväg en stor del av vägen hem och den brukar oftast ha bra väglag när helst på året det än är. Det är ju svårt att veta nu dock. . .
 

En timmes samtal med Elin gjorde susen och jag fick rensa lite i hjärnkontoret en stund. Framförallt fick jag lite pepp och uppmuntrande ord och det behövdes verkligen. Jag hoppas jag får en stund över i helgen så jag får träffa henne. (Om vi nu kommer iväg.)


Jag är snart inne på min tredje kaffekopp för dagen och piggare än såhär kommer jag nog inte bli så nu har jag inga fler ursäkter för att dra ut på pluggandet. Jag måste ha det gjort innan klockan fem, så är det bara. Helst tidigare också om jag ska hinna packa lite också.


/A

Eftersom vi åker hem i eftermiddag så hamnade jag under en tidspress. Så hela dagen kommer spenderas nedgrävd framför datorn med e-boken som Jennie så snällt fixade in på datorn åt mig och utav den ska jag skriva ihop en fem minuters presentation som ska passa ihop med Mikaelas och Sandras delar. Med andra ord har vi en presentation på femton minuter av ett kapitel ur boken på måndag.
Kaffepannan är laddad och jag hoppas att jag andats ut tillräckligt för att vara klar i huvudet inför plugget.

/A

Till en redan dålig dag kan ju tilläggas att besöket hos vårdcentralen igår gav lika mycket hjälp som jag trodde. Med andra ord ingenting. Han sa nästan ordagrant vad jag redan visste att han skulle säga. Sedan bevisade han för mig att han inte riktigt lyssnade på vad jag sa eller att han faktiskt heller inte hade någon större koll. Så enligt honom finns det inga alternativ för mig, eller jo ett som jag inte kan ta. Drömde till och med mardrömmar om de kapslarna i natt. Så jag får se ut som att jag är i puberteten igen, och hur länge det kan bara min kropp avgöra. Yeah, vilken egoboost. Något som han faktiskt kunde konstatera var att jag acne, no shit, säger du det?!



/A

Bjuder på en kass webcam bild från helgen
då jag för första gången testade på läppstift.
Jag ser betydligt piggare ut än vad jag gör idag ;)

Jag kom hem runt halv fem idag, jag tvättade genast bort sminket, hoppade i pyjamasen och dök ned under filten i soffan. Där somnade jag ganska så snabbt. Jag har under dagen gått från febertoppar till helt okej. Det var lite svårt att koncentrera sig under semninariet men alla skötte sig fint och det gick bra.

Efter skolan blev det kaffe på Espresso House med mina gruppkamrater och vi planerade våra kommande tre veckor (som jag skrev tidigare idag att vi skulle). Vi fick ihop det tillslut och jag tror nog att vi kommer greja detta.

Vi har hemma-läsdag både torsdag och fredag vilket är mycket bra för min del, då har jag de dagarna och helgen på mig att krya på mig, för som sagt, vem har tid att vara sjuk nu liksom?
Dessutom är det en speciellt dag på söndag ♥, och då tänker jag inte ligga nedbäddad med feber inte.


Imorgon är det äntligen dags för mitt besök hos vårdcentralen, och självklart är huden bättre än på länge, MEN, den är långt ifrån bra så det känns ändå okej. Jag ska verkligen försöka få en remiss till en hudläkare, får jag inte det vetetusan vad jag gör.


Jag har precis ätit vinterns första risgrynsgröt och druckit ett glas must till det, helt ljuvligt!
Det blir sen middag, M är iväg och spelar squash med sin arbetskamrat så han är inte hemma på en stund. Eftersom jag inte hann med någon lunch idag och bara har ätit frukost och en drickyoghurt under dagen så kunde jag inte riktigt hålla mig tills senare med att äta. Så gröten fick bli något slags mellanmål :)


Nu ska jag bädda ner mig under filten en stund till, M kom hem med lite sjukgodis till mig :)


/A

Jag sitter med min andra kopp kaffe för idag. Utanför snöar och blåser det om vart annat. Mysigt.
Jag hade gärna stanna hemma i sängen hela dagen, jag var het som en bakugn när jag vaknade och febern var ett faktum. Marcus tyckte inte jag skulle gå upp. Fast, jag har inte tid att vara sjuk så lite feber stoppar mig absolut inte. Får se till att hålla mig inne mest bara så att den inte blir värre. Jag är pigg för övrigt även om huvudet känns en aning tyngre än vanligt.

Idag står seminarie och presentation om balanserat styrkort på schemat. Sen ska jag och mina gruppkamrater försöka styra upp våra liv de kommande tre veckorna. Vi måste verkligen planera effektivt och optimalt för att få ihop det, men det ska allt gå.


Nu är det snart dags att bege sig iväg i snön...


/A

 

Helgen var lugn och skön, precis som jag behövde.
Lördagen spenderades på stan, därifrån kom jag hem med ett par efterlängtade skor och ett par svarta tajta jeans! Äntligen! Sedan åkte vi till Marcus arbetskamrat för fika och hämtning av den stationära datorn, jisses vad snabb den är nu! :) Avslutade dagen med pizza och illamående.
Igår var det städ mest hela dagen.


Nu är finns det inte längre tid för att slöa eller vara hängig.
Från och med idag är det full fokus på plugg, vila det får jag göra efter den 15e!
Det sociala livet får hänga i en lös tråd så länge, jag längtar tills vi är färdiga!
Det som verkligen skär lite i hjärtat är att M nog åker hemåt nästa helg, och mitt samvete förbjuder mig att följa med. En helg hemma medför nog mer skada än nytta, det är inte så långt kvar till jul.

Nu ska jag bädda ner mig och läsa Balanserat styrkort, imorgon är det presentation av det som gäller. Sen är det planering av de kommande veckorna med tjejerna som gäller. Gaah, jag bävar.

Jullov nu tack ;)


/A

Igår tog vi bilen till Kinna, jag och Mikaela, för att ta en pluggdag där. Dels för att få ett par timmar extra gentemot ifall Björkis hade kommit in till Borås men också för att det är otroligt skönt med miljöombyte. Jag trivs dessutom hemma hos Björkis, de har det så hemtrevligt och mysigt :)
Vi blev klara med arbete om balanserat styrkort och det känns riktigt bra, för då slipper vi sitta i helgen.

Det känns bra. Jag och M behöver den här helgen. Vi har en hel del att prata igenom som det är just nu och helgen passar bäst. Vi ska varva det med mys och sushi. M är skyldig mig det efter att jag vann ett vad ;)


Ikväll blir det Kinna igen, för att fira Björkis födelsedag. Det ska bli kul att ha lite roligt tillsammans, senaste tiden har vi alla bara träffats när det gällt plugg och det är otroligt tråkigt. Det ska dessutom bli kul att få träffa alla hennes gamla vänner :)

Dock är det som alltid, klädbekymmer! Jag har verkligen ingenting i garderoben, jag har även så sjukt låg självkänsla att det inte känns som att någonting passar eller att jag visar alldeles för mycket av min sargade hud. MEN, vad tusan, det är Sandras kväll och det handlar bara om att ha kul, så skitsamma vilka trasor jag sätter på mig egentligen.
Däremot funderar jag på att göra en liten mer vågad make för att vara jag - röda läppar.
Det återstår dock att se om jag verkligen vågar mig på det, det kan också bli svårt eftersom det är vinter och läpparna är torra och nariga. Jag får se helt enkelt...


Nu ska jag försöka få till någonting av min riskbuske till hår ;)


/A