AnnaIda

Ett litet men betydelsefullt "J" för mitt hjärta. 

En person jag inte kan vara utan en endaste sekund utan att saknaden fyller hela mig. En person vars famn jag känner mig så hemma i. En person som fyller hela mig med glädje så fort jag ser Honom. Han gör mig till allt vad jag är, vad jag alltid borde varit. Han har fått mig att hitta mig igen. 

Mitt hjärta, mitt J, min värld.

 

 

 

Jag tänker mycket, begrundar och analyserar. Jag har alltid varit sån. 

Just nu är jag väldigt lycklig i mitt liv. Jag har hittat en kille som gör mig lugn så fort jag tittar in i hans otroligt snälla ögon. En kille som får mig att släppa allt ont genom att bara röra vid mig. En kille som överöser mig med kärlek och som ger så himla mycket i mitt liv. Den där lilla pusselbiten som fattades.

 

Det är inte alltid lätt att hitta in i en ny relation efter ett lång förhållande med någon man trodde man skulle spendera hela livet med. Det är heller inte lätt att den personen mitt hjärta valde har två barn, något som jag själv medvetet valt bort att jag inte vill ha. Men den här personen ger så mycket energi i mitt liv att inget av allt det där spelar någon roll så länge jag ser in i de där ögonen. Varje kväll somnar jag med huvudet mot hans bröst, lyssnande på hans hjärtslag och där, just där känner jag mig hemma. Som att ingenting annat existerar. Det är knäppt, hade jag låtit förnuftet talat hade vi aldrig träffats, men jag lät hjärtat bestämma och jag är såå glad för det.

Jag är glad över att jag äntligen tillåter mig själv att vara jag, strunta i vad alla andra ska tycka och tänka.

Såhär bra har jag aldrig mått tidigare. 

 

Tänkt att en person kan komma att betyda så mycket så snabbt. Att det bara känns så rätt. 

Jag orkar inte analysera och begrunda allt längre, jag tänker låta mitt hjärta leda mig. Hjärtat är ändå det som i slutändan har rätt, det som kommer få mig att må bra.

 

Jag kan titta in i hans ögon i en evighet och aldrig tröttna, det är som ett evigt djup och ju mer jag tittar desto mer känner jag. Tänkt att ögonkontakt kan göra så mycket, det är som att se in i någon själ och i den mannen finns det såå mycket som jag gillar. 

 

Han är det finaste jag vet ♥

 

De som känner mig vet att jag inte är helt främmande för den andliga världen. Att jag varit med om saker som inte kan förklaras på ett naturvetenskapligt sätt. Att jag känner närvaro och liknande.

Senaste året har det hänt det konstigaste efter det konstigaste i mitt liv.

Bland annat har jag hört barnafötter som sprungit bredvid sängen för att sedan kasta sig upp bredvid.

Jag har också känt att någon satt sig bredvid mig på sängkanten, men droppen för mig var ändå när jag en natt vaknar av att någon nyper tag i min stortå.

 

Allt detta ledde mig tillslut till beslutet att kontakta ett medium, och henne träffade jag tidigare i veckan.

Även om jag tror på sånt här, och inte kan förklara det jag varit med om på nåt annat sätt än att nån är hos mig så är jag skeptisk till spådomar.

 

Men, kvinnan mitt emot mig övertygade mig mer än nånsin.

Det första hon sa till mig när jag satte mig på stolen mitt emot henne i hennes kök var "Du känner saker va?".

För dig är det här inget konstigt, du har levt med det sedan du var liten. Men det är inte så som alla andra känner även om du tror att det är det normala. Du känner direkt när någon ljuger för dig även om du låter det gå dig förbi många gånger.

 

Hon spådde mig i kort och berättade om mitt liv, och jag måste vara beredd att erkänna att det hon sa stämde. Även om vissa saker kändes som frågetecken just då så ju mer jag tänker på det desto mer rätt hade hon.

 

Det som berörde mig mest är att Olle (Marcus farfar) är här hos mig och ser efter mig. Ibland har jag tänkt tanken på att det är han, men nu har jag det bekräftat. Det känns så fint och jag blir rörd av tanken att han fortfarande finns i mitt liv. Han var den farfarn jag aldrig hade i mitt liv och jag saknar honom och tänker på honom ofta. Det kändes fint att han ansåg att det var min tur att gå på rosenblad nu efter alla törnar i mitt liv. Och jag tror på varje ord. Han om någon skulle kunna säga så, att jag är värd all lycka. 

 

Hon fick även kontakt med min mormor och morfar och de sa att så länge jag får uppleva den kärlek de har så löser sig allt annat. Det är precis det jag tänkt hela mitt liv, att mitt mål är att vara lika kär i min partner när jag är gammal som den kärlek jag såg i deras ögon. Det är också det mina fåglar på ryggen betyder.

 

Det är svårt att smälta men samtidigt är jag så lättad. Det jag känner nästan varje dag är på riktigt. Det känns så fint att veta att jag har såå mycket kärlek runt mig, och inte bara i det fysiska livet.

 

Tack Olle, tack för att du finns hos mig och inte lämnar min sida, det känns tryggt och väldigt fint att få ha dig här hos mig.

 

 

/A

 

Snart ett år sedan jag senast skrev något här.

Livet kom emellan helt enkelt, och herregud vad mycket som har hänt på ett år.

 

Den där lyckliga sagan jag alltid trott på insåg jag inte existerade i verkligheten. Den där hösten 2013 tog död på allt som var oss, vi gled ifrån varandra sakta till en början och sen exploderade allt.

Vi firade våran första bröllopsdag med en middag på restaurang, det var en trevlig middag men samtidigt den märkligaste saken att fira. Där satt vi, precis nyblivna särbos och skålade för en bröllopsdag som blev allt annat än vad vi trodde. Sen cyklade vi hemåt, åt varsitt håll, till ett varsitt hem. Efter det så hittade vi aldrig tillbaka till varandra och vi spenderade våra semestrar på varsitt håll, för att sedan besluta oss för att ta av ringarna.

 

Kärlekssagan höll inte. Jag vet inte, antagligen kämpade vi inte tillräckligt hårt, och jag medger att jag nog var en stor bidragande faktor. 

När jag sitter här ett år senare och läser vad jag skrivit, så inser jag mer och mer i vilket jäkla djupt svart hål jag var i. Jag minns att jag för ett år sedan stod här hemma i tårar och förtvivlan och sa rakt ut att jag inte orkade mer, att jag bara ville ta klivet ut från balkongen och slippa tackla det vi kallar livet. Det som dödade oss var att även om jag menade det från botten av mitt hjärta så togs jag inte på allvar, jag blev inte sett och inte hörd. Där nånstans insåg jag att vi inte var bra för varandra trotsallt. 

 

Idag är jag förundrad över hur fanken det kunde bli så, jag trodde jag var lycklig, jag trodde vi var lyckliga.

 

Men med snart ett års begrundade i bagaget så ångrar jag inte att vi skiljde oss. Jag kan vara ledsen över att det blev som det blev, han är en bra person, men vi var inte rätt. Han förtjänar bättre och likaså jag.

 

 

Idag mår jag så himla bra, jag är lätt som en fjäder i sinnet och magen pirrar varje dag. Jag mår bra i mig själv, jag gör saker JAG vill utan att behöva anpassa mig för någon annan. Jag lever i nuet och slipper tänka framåt hela tiden. Jag har saknat mig själv, äntligen känner jag mig som den där Anna jag alltid varit innerst inne. Den där Anna som älskar livet och kan njuta av min ensamhet. 

 

Jag har alltid trott på att allting sker av en mening och jag tror fortfarande väldigt hårt på det.

Även om uppbrottet kan ha varit det värsta jag gått igenom i mitt liv, så är det konstigt nog samtidigt det bästa. Man vet ingenting om kärlek när man är sexton, och även om vi höll ihop nästan tolv år av de tuffaste i våra liv så visste vi fortfarande inte var kärlek var.

 

Och vet ni... jag börjar äntligen förstå vad kärlek är nu.

Tänk att det skulle ta nästan tjugonio år innan den insikten kom till mig, men jag är glad för det och jag är glad att jag kan lyssna på mitt hjärta och min magkänsla, för den har visat mig rätt väg att gå.

 

 

Ta hand om er och varandra, allt vi har är väldigt skört och kräver lite ansträngning, men jag lovar - det är det värt.

 

/A

 

 

Dags för en liten uppdatering, jag vet ju att ni är ett par nyfikna därute.

Jag fick tjänsten, ett vikariat på tio månader, heltid på textil. När jag fick det beskedet trodde jag att jag skulle studsa iväg alltså, jag har aldrig tidigare känt mig så tyngdlös. 

Jag har snart jobbat min första månad och visst är det en del att ta in och lära sig, men jag går till jobbet med en pirrande känsla i magen av att äntligen börja älska mitt jobb igen. Jag har många att tacka för detta. Fast med en riktigt stolthet i rösten tänkter jag säga att jag har MIG själv att tacka mest. För att jag aldrig gett upp, för att jag slitit röv fast jag trott att det varit förgäves. För att jag aldrig gav upp mig själv på vägen och för att jag faktiskt kan TRO på mig själv.

 

 

Annars då. Träningen går framåt, har hunnit med två jobbiga löpturer och två spinningspass. Känns så skönt att komma igång och suget finns faktiskt där igen! 

 

Det finns en del saker i livet som verkligen bara stör. Ibland undrar jag varför jag drabbas av så mycket skit?

Natten till lördag blev det ett akut besök på sjukhuset eftersom jag hade så fruktansvärt ont i magen så att jag bara grät och grät. 1177 sa att jag skulle åka omedelbums så så fick det visst bli. Fick åka hem igen vid 7 tiden på morgonen, mer förvirrad än innan. Dock visade inga prover eller undersökningar på något allvarligt. Kanske är det bara så att livet och den tunga höstan fortfarande spökar. Var hemma två dagar från jobbet och det var första gången på väldigt länge som det verkligen tog emot. Idag tvingade jag mig dit och det är jag glad för även om kroppen kändes svag. 

 

Jag undrar ibland om jag var en ond människa i ett tidigare liv och på så sätt blir straffad nu? Eller är det karma? Vad är det i så fall jag gör så himla fel? Jag vet att saker och ting sker av en orsak men jag orkar inte med så mycket mer nu, snart måste den här jäkla uppförsbacken vända. Jag orkar inte många steg till.

 

Jag längtar efter vår. Jag längtar efter att snöra på mig skorna och ta en flera timmars lång promenad i skogen, eller att till och med snöra på mig skorna för en löptur. Få andas. Känna naturen och dess dofter. 

 

 

 

 

 

 

Vardagen rullar. Jag är projektanställd sedan två tre veckor tillbaka och har en och en halv kvar - jag trivs så jäkla bra! Vi är fem personer plus lite inredare och snickare som bygger om h e l a barnavdelningen på IKEA. Det blir ett helt nytt koncept och det har också tillkommit en helt ny målgrupp, barn 8-12. Så himla spännande att se allt växa fram efter att ha rivit precis allting och börjat med en helt tom avdelning. Nya arbetstiderna är 7-16 om dagarna vilket också är helt fantastiskt.

Jag behövde detta, mer än någonsin. Det är roligt att gå till jobbet vilket också medför att den tunga hösten börjar att blekna. Den kommer såklart alltid att göra lite ont i både hjärta och mage men jag måste också så framåt, våga tro och hoppas igen. Jag får helt enkelt inte glömma att allt sker av en mening.

 

Jag känner mig ganska lugn och harmonisk igen. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv efter många omvägar under hösten. Tårarna finns där emellanåt men det får vara så, jag tror att det är nyttigt att låta dom rinna. Låta det som berört fortfarande beröra. 

 

Jag börjar känna att jag står på benen igen. Jag vågade ta klivet och faktiskt söka en annan tjänst på jobbet, nu inväntar jag att alla intevjuer ska bli klara och rekryteringen ska bli klar (jag hade min intervju igår). Jag håller faktiskt tummarna för mig själv, det skulle göra mig så gott att få lite miljöombyte och få ladda om. En välbehövlig nystart.

 

Vad mer. Jo, vi har ett nytt lånelöfte på hus och billån. 

Våran bil sjunger på sista versen så det är dags att byta upp sig. Husjakten har pågått många år och har väl egentligen inte direkt intensifierats men detta år har fått oss att inse att det är Karlstad vi vill bo och nu vet vi vart vårat tak ligger på hur mycket vi kan lägga på ett hus här. Vilket underlättar vid sökandet av vårat framtida hem.

Det är rätt mysigt att planera för framtiden, fast ingen av oss egentligen vet hur den kommer att se ut. Vi har lärt oss genom livets hårda skola att livet är skört och att vi aldrig kan vara säkra på någonting. Däremot har vi makten att forma våran egen framtid, en ganska häftig känsla ändå. 

 

 

/A

 

 

 

 

Då är det här, det nya året. Året som har stor press på sig att leverera. Ett år med så skyhöga förväntningar att det knappast går att uppnå, men snälla - nu är det faktiskt min tur att få njuta av livet ett tag. Kan vi säga att det är bra så?

 

2013 bjöd ändå på en hel dej höjdpunkter.

Mitt femte brorsbarn och att inte förglömma mitt gudbarn Leon föddes, vi åkte till Tyskland på roadtripp jag och min blivande, jag blev FRU, besökte Barcelona, dopet för Leon, åkte till Thailand, träffade vänner för livet.

Däremellan har två stora förluster slitit mig och oss itu, vänner har svikit och jobbet har varit för svårt att hantera.

 

Den stora lärdomen av allt är att jag verkligen vet vilka som stället upp när det verkligen behövs. Vilka som inte bara tar och tar utan faktiskt helt villkörslöst ger av sig själva när någon annan behöver. Herregud, jag hade inte stått på mina fötter idag utan dem. Jag har så många människor runt mig som har sett mig och bara funnits där, bara gett mig en kram eller bjudit mig på ett skratt - värdefullt.

 

Jag lovade mig själv förra året att rensa ut det som tar enegi från mig utan att ge tillbaka, och jag tror faktiskt jag har lyckats ganska bra. Jag lyckades också med att lyssna på mitt hjärta, något som går hand i hand med det nyss nämda. Vad jag däremot inte lyckats med är att må bra på mitt jobb, jag kämpar vidare med det även det här året.

 

Inför 2014 kommer jag inte lova någonting, jag tar lärdom av 2013, minns det vackra, minns sorgen och försöker blicka framåt. Jag tänker inte lova att gå ned tio kilo eller liknande. Jag tänker fortsätta lyssna på mitt hjärta och gå mina egna steg framåt.

 

Något jag däremot ska ha uppnått när detta år är slut är att ha köpt en ny bil, hittat drömhuset och förändrat min situation på jobbet. Däremellan ska jag njuta av livet och skratta åt de små glädjestrålarna som skiner på mig mellan molnen. Jag ska resa mig sakta men säkert och på den resan har jag en trygg hand att hålla i och ett flertal stöttepelare som håller mig upprätt när benen vacklar.

 

Tack 2013 för lärdomarna men far nu vidare åt h-vete med all skit du tog med dig och allt ont du gett oss.

Vi är starkare nu.

 

 

/A

 

Att se framåt känns så långt bort, jag ser inte mer än det jag har framför mig nu, knappt ens det.

Jag gråter för ingenting, något nån sa på radion imorse fick mig att bli nedbruten. Det är som att någon slår undan benen på mig och jag bara faller hejdlöst - om och om igen.

 

Ibland kan jag skratta, riktigt hjärtligt, men mellan skratten kommer tårarna. Jag kan inte klandra någon, jag kan inte fråga varför, jag kan bara acceptera och det är det som verkligen inte går. Hur accepterar man orättvisor, hur accepterar jag att det här händer? Hur accepterar jag att jag känner mig trasig på insidan medans min utsida inte skvallrar det minsta. Jag vill bara stå där mitt i folkmassan och skrika ut allt mitt hat, all min ilska och all min sorg. 

 

Jag antar att jag måste inse att jag inte är klar med att bearbeta denna kaotiska höst, detta ännu mer kaotiska år. Kanske fungerar det inte att blicka framåt utan att få blicka bakåt och peka ett stor jäkla finger först. Att få låta tårarna rinna och få älta, älta om och om igen. Kanske måste jag se sanningen i det hela, något som ingen kan påverka, inget som går att få ogjort hur många tårar som än fälls.

 

Livet handlar kanske om att lära sig stå som segrarna i även de svåraste förluster, kanske är det min läxa att lära. Jag undrar bara vad den där klumpen i magen och tårarna egentligen ska lära mig? Att aldrig ta något för givet? Att livet är en fin liten skör tråd som kan gå av när som helst utan förvarning? Hur mycket jag än lär mig det så tar det inte ifrån mig sorgen, det tar inte ifrån mig att jag alltid kommer att blicka tillbaka på det här året och bara känna sorg. Jag har dock lärt mig hur mycket kärlek sorg kan bära med sig, hur nära man kan komma andra människor genom sorg. 

 

Idag är idag och idag är en mindre bra dag. Imorgon är en ny dag och den kan se helt annorlunda ut, det är det som är jobbigt. Att aldrig veta när hålet slukar mig igen, eller vad som fäller mig handlöst under under marken.

 

/A

 

 

 

 

 

Sömnen vittnar med sin frånvaro, ansiktet skvallrar om tunga nätter, ögonen är öppna men ser inte, hjärtat är varmt men känner inte, benen bär mig av någon kraft jag inte vet vart den kommer ifrån för nu vet jag verkligen inte längre vartifrån jag ska hitta styrka mer. Jag känner mig som en vålnad som bara glider fram, tyst så tyst, bland en mörk dimma. Tänk att livet kan vara såhär, att jag kastas fram och tillbaka som i den vildaste stormen.

 

En vän skrev till mig igår

"we don't grow when things are easy, we grow when we face challange"

 

Jag vet att det är sant för någonstans känner jag mig starkare än någonsin, samtidigt som jag känner mig så liten på jorden och allra helst och mest kryper ihop till en boll och bara släpper fram tårarna. Jag tror att jag har nått botten många gånger, men det känns som att den blir djupare för varje gång. Kanske för att jag känns tyngre. 

 

Det finns inget annat att göra än att bara räta på mig och fortsätta kämpa. Kämpa för den jag är och det jag vill även om jag egentligen bara vill gå under, men då har allt varit förgäves och det är inte jag att ge upp. 

 

Det är så jäkla svårt att se ljuset där framme i tunneln, jag vet att jag och vi kommer att nå dit, men vägen känns så jävla lång. Jag måste, under resans gång, påminna mig om varför jag kämpar och försöka stanna upp och njuta av allt det där vackra som livet erbjuder medans jag blundar. 

 

Tack alla ni som på alla möjliga sätt bara lyfter mig, utan att ens fråga varför. Jag tackar vännen som bara kommer fram och ger mig en kram för att hon vet att jag behöver, men inte varför, som inte ens bryr sig om att behöva veta. Så ovillkorslöst ♥

 

Nej, nu blickar vi framåt och försöker njuta av jul.

 

/A

Kan ni förstå att det snart är jul? Det kan då inte jag göra. Herregud, inte ens två veckor kvar och jag har bara fixat hälften av klapparna. Men jag har inte riktigt haft ork eller lust för det och dessutom är jag och M aldrig lediga tillsammans och kan fixa det, mysigare att göra det tillsammans med någon.

 

Jag längtar efter att det här året ska ta slut och jag får börja om, trodde det här var mitt år men det har ju visat sig från en helt annan sida, men det är bara ta nya tag. Efter jul så kommer jag vara med i ett projekt på jobbet i 5 veckor, vilket ska bli spännande och utmanande. Framförallt behöver jag verkligen det för mitt eget självförtroende. 

 

Idag har jag otroligt mycket på agendan så det är dags att sätta fart snart. Påbörjade en rensning igår av kläder som jag ska se bort till Ms kusinbarn och det känns så JÄKLA skönt att bli av med det (har haft tre papperkassar fulla sedan vi flyttade från Borås...).

Så idag har jag tänkt städa ordentligt här hemma och försöka få till nån form av julkänsla och ett städat hem får mig lugn ;)

 

 

/A

 

Här sitter jag som på den gamla goda tiden och nattugglar för mig själv och låter tankarna fara hej vilt. Sjukt omtumlande tid bakom mig, lika omtumlande tid framför mig men ändå så är känslan just nu tacksamhet.

Jag har såna fantastiska vänner som bara är där och får mig att må bra genom att de bara är sig själva. Spelar ingen roll om de har en dålig dag så ger de mig sån energi. Långa promenader, godis och bara sällskap. Däremellan trillar det in sms som får mig att känna mig lättare i sinnet, inte för att det står något speciellt i dem men bara tanken att känna att det finns så många runt mig som är så fantastiska. Så kravlöst.

Tänk att i ett sådant tungt år som jag och vi har haft ändå känna så mycket kärlek i kroppen och få så många innerliga och härliga skratt, det är tamejtusan lycka. 

 

Visst biter verkligheten mig i rumpan varje dag, men jag känner mig också väldigt stark i allt, framförallt för att så många bär mig när mina ben inte orkar själv. Jag börjar känna mig så himla trygg i mig själv och i mitt liv äntligen, det tog mig bara nästan tjugoåtta år och många nedslag. Jag har börjat lära mig att koncentrera mig på det jag mår bra av och sluta låta andra ta energi från mig utan att ge tillbaka.

 

Hur trasig jag än känner mig emellanåt så har jag nog aldrig heller känt mig så hel, konstig känsla, men ändå himla häftig. Alla bitar i pusslet är långt ifrån lagda, vissa bitar kanske aldrig faller på plats heller men det kanske inte gör något.

 

Det finns en stor tung pjäs i mitt liv som jag bär på och som är dags att göra någonting åt på riktigt, det har pågått alldeles för länge nu. Jag är trotsallt en oxe och lika jäkla enveten kommer jag också att vara. Den strid jag tidigare gett mig in i tänker jag också se till att vinna och egentligen kommer jag vinna den hur utfallet än blir, vilket också gör det lättare. Ingen sätter sig på mig längre, nu får det vara nog.

 

 

/A

 

Livet, 2013, det fortsätter att bryta ner oss. Fy fan. Jag hoppas verkligen att 2014 bjuder på något bättre än såhär, jag orkar ärlig talat inte mer. Jag kan i alla fall glädjas åt att jag har den allra bästa mannen vid min sida i all jäkla sorg och han kommer finnas vid min sida resten av livet, hur orättvist det än behandlar oss. När vi trodde att vi äntligen kommit ur all sorg så sopar någon undan benen på oss igen och det med besked. En verklighet som raserades på bara en sekund, nästan som i ett hånflin. Men, vi klarar det här också, som allt annat. Hjärtat fylls med ärr, men kommer alltid ha plats för mer kärlek än sorg. Det är snart bara en månad kvar av det här året, sedan kan det väl få var våran tur att få lite lugn igen? Jag hade stora förhoppningar på detta år, men det enda som varit bra med det var vårat bröllop, och till och med det tog fram sidor av personer som jag helst inte hade velat se. Sedan har det såklart funnits solstrålar där emellan, har vunnit fantastiska vänner och det mesta som förgyllt mitt liv har M varit delaktig i <3

 

Det är vi mot världen helt enkelt, nu reser vi på oss igen och borstar av oss och blickar framåt. Du och jag.

 

/A

 

 

 

2013-10-18

Så kom dagen, dagen för minnesstund. 

Det var en otroligt vacker minnesstund med många gäster. På något sätt kände jag att du var med oss där, kanske inte fysiskt för det är inte möjligt men nog kände jag din närvaro hos oss alla. Jag hoppas att det blev som du tänkt, vi åt god mat och skrattade och grät, vi sjöng och vi log. Vi säger hejdå för nu - men jag vet Olle - att du är med oss. Jag har aldrig tidigare varit så övertygad om detta och det kommer att komma en dag när jag också kan förklara varför jag vet, men tills dess så är det våran lilla hemlighet. Sov så gott. 

 

 

Nu för tiden har jag min lediga dag på tisdagar. Känns tråkigt ibland med tanke på att alla andra jobbar, men just idag njuter jag av ensamheten. M är borta på jobb och jag får lite ensamtid att reda ut lite i huvudet. 

Klockan är tolv och jag sitter med kaffekoppen i morgonrocken och bara finns till. Ibland är det viktigt att stanna upp lite och betrakta livet. Jag börjar reda ut ett par frågetecken i mitt liv nu och det känns så himla skönt. Jag har nog aldrig tidigare förstått vilken känslomänniska jag är innanför min mur, men nu vet jag. Jag släpper gärna inte så många inpå mig, visar mig sårbar, men jag har träffat några speciella som man kan öppna upp allt inför. Det känns skrämmande men samtidigt fantastiskt. Det bästa har varit att erkänna för mig själv, för det blir så mycket enklare att hantera alla toppar och dalar nu när jag vet att det är såhär jag fungerar och att det faktiskt är okej.

 

Vi har haft funderingar på att flytta tillbaka till Kristinehamn eftersom husen där är bra mycket billigare men jag börjar inse att Karlstad nog har vunnit mitt hjärta ändå. Det känns inte värt att vi båda ska pendla till våra jobb varje dag. Tid är värd så mycket mer än att betala mer för ett hus. Eller tänker jag fel? 
Nog för att det svider att tänka på att vi kanske måste lägga upp emot 2-3 miljoner för något vi kan få för kanske 1.5 nån annanstans men måste verkligen pengar styra allt? 

 

I alla fall längtar jag till den dagen då vi står där med nycklarna i handen på väg att låsa upp dörren till våran framtid, men samtidigt njuter jag av nuet och våran fantastiska lägenhet. Jag tror vi väljer våran egen lycka och det är viktigt att se det som glädjer oss för stunden och inte bara se bortom nuet för då missar vi många fantastiska ögonblick.

 

 

/A